Fortsätt till huvudinnehåll

I vitrockarnas mystiska värld

En envis åkomma de senaste dagarna har fått mig att ta kontakt med sjukvårdsupplysningen och vårdcentraler. Fått tala med vänliga och kunniga sjuksköterskor som heter Anita, Margareta eller Ann-Louise. Gemensamt för dem är att de saknar efternamn. Men jag har aldrig träffat på någon läkare som presenterar sig som Dr Bengt, Dr Thomas eller Dr Christina utan då gäller efternamn. Som patient är du redig och klar och talar om ditt fulla namn och personnummer. Kan någon i branschen insatt förklara detta fenomen för mig? Är detta någon kvardröjande statusmarkör i vitrockarnas värld eller handlar det om förlegade könsroller? Förväntar mig kloka inlägg från ledande könsrollsdebattörer som Ingrid, Lena och Kommandoran i Högby. Väntar mig inga kommentarer från Nigvild, Orvar Brötjemo, Presleydenten eller andra manschauvinister.

Kommentarer

  1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  2. Har aldrig tänkt på detta tidigare. Det är nog lika mycket en markering av status som av könsroller. Den kvinnliga läkaren tituleras också med sitt efternamn.

    Det är en annan sak som slår mig: Hur många läkare kallar sig för doktorer utan att vara det? Av tradition handlar det om att vara lite förmer än vad man är; få vågar ifrågasätta det.

    SvaraRadera
  3. Ja just det. Alla legitimerade läkare har inte doktorerat. Och alla doktorer är inte läkare. Har du hört historien om han som var doktor i litteraturhistoria och avkrävdes en gratisdiagnos på en bättre middag. Ing-Marie berättade om en läkarfru i Vadstena som titulerade sig själv doktorinnan Jonsson när hon beställde böcker i bokhandeln. Hon hade varit hemmafru hela sitt vuxna liv.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...