Låt mig direkt slå fast att boken är läsvärd som inte följer den mall som idrottsstjärnor vanligen använder för sina memoarer. Författaren David Lagercrantz har en säker tonträff som anpassat sig till Zlatans språk även om det känns tjatigt ibland med ”värsta snubben”, ”fetaste kostymen”, ”ballaste klockan” och liknande.
Zlatan väcker känslor, för eller emot, utan nyanser. De som gillar honom gillar också boken. Hans belackare fnyser åt den.
Zlatan är ingen lagspelare och hans fotbollsliv och privatliv är kantade av konflikter och brutala ordväxlingar. Attityd och adrenalin precis som under uppväxtåren i Rosengård. Inte ens den närmaste familjen slipper invektiven. Ingen av hans övergångar från en klubb till en annan har varit konfliktfria. Zlatan har ingen klubbkänsla, han spelar för den klubb som betalar bäst och i agenten Mino Raiola hittade han en syskonsjäl. Fräck, egensinnig och envis till tusen.
Zlatan blir triggad och får ny energi av personliga bråk ungefär som McEnroe fick ny energi efter att ha skällt ut domare och motspelare.
Starkaste kapitlet är där han beskriver oron och våndan kring nyfödde sonen Maximilians magsjukdom och hur han lämnar barn och hustru ensamma på sjukhuset inför en operation. Tuffingen Zlatan är rädd för sjukhus. Helena kunde ingen italienska och ingen ur personalen talade engelska. Han berättar också hur han var nära att gråta när Inter-fansen på San Siro vecklar ut en banderoll som hälsar den lille välkommen till världen. Hårdingen från Rosengård får en tår i ögat, tar fram mobilen och skickar en bild till Helena på kvinnokliniken i Lund.
Boken avslöjar häpnadsväckande detaljer kring VM 2006 när han bjöd ner hela familjen till Tyskland. Det borde vara frid och fröjd men han fick i praktiken agera reseledare. Medla, hyra bilar, fixa biljetter, dela ut pengar. Storebror klarade inte ens att växla pengar på banken utan det fick Zlatan sköta. Alla bekymmer gjorde honom splittrad och okoncentrerad och han menar att det bidrog till hans mediokra insats under turneringen.
Han berättar också om hans, Olof Mellbergs och Chippens försena ankomst efter en landskamp mot Lettland i Göteborg. Det var Mellbergs födelsedag och trion tog varsin drink och återvände till hotellet efter en timme. På morgonen blev de inkallade till Lagerbäck som en trio olydiga skolpojkar till rektorn och rektor Lagerbäck beslutade om en matchs avstängning. Vardagsmat för Zlatan som blivit inkallade på möten sedan dagistiden men Mellberg och Chippen tog inte lika lätt på uppsträckningen. Zlatan menar att incidenten styrdes av kvällstidningarna och fick alldeles för stora proportioner och jag håller med. Undrar om de blivit avstängda om motståndaren varit någon annan än Lichtenstein?
Boken är egentligen inget annat än en beskrivning av en klassresa från en trång trea i Rosengård till det rosa slottet i Limhamn, inköpt för 30 miljoner kronor och renoverat för åtskilliga miljoner. Zlatan är som en normalsvensk man och lägger sig inte i heminredningen men placerar ett foto på ett par skitiga fötter på den röda fondtapeten i den magnifika hallen. ”Varför det” undrar besökarna. ”Det är de där fötterna som har betalat alltihop”, blir svaret. Här finns trots allt några inslag av humor och självironi.
Zlatans karriär har passerat sin topp. Fortfarande genial i sin speluppfattning men inte magisk som förr, inte samma explosivitet som när han drog sin gubbe och sköt stenhårt i närmaste krysset i VM-kvalet mot Ungern 2007. Tidsfaktorn är obeveklig i elitidrott. Bäst-före-datum kommer förr än du anar och det lär även Zlatan få uppleva. Allra bäst var han under tiden i Inter.
Kommentarer
Skicka en kommentar