Fortsätt till huvudinnehåll

Taxvalpen Unos tragiska död



Brukar du läsa Dagens Ros i Corren? Det händer att det finns intressant information även där. Som i tisdagstidningen där man kan läsa följande:
Till alla er som stöttat oss efter taxvalpen Unos tragiska bortgång. Ros även till Valla djurklinik för visad empati. Det värmer. /Husse och Matte.

Denna händelse utspelades för några veckor sedan i Mjölby och har blivit något av en snackis bland hundägare och andra djurvänner i Mjölbys östra stadsdel. Enligt min information utspelades följande.

På sin dagliga promenad med matte gick Uno i området mellan Svartåliden och Prästgårdsliden. På aluminiumbron över Svartån eller dess omedelbara närhet möter man en ung kvinna som förutom en labrador också har en kamphund i band. Den senare kastar sig över den lilla taxvalpen och knäcker ryggen med ett kraftigt bett. Ägaren till kamphunden orkade inte hålla emot och på några sekunder var tragedin ett faktum. En färd till Valla djurklinik förmådde inte rädda livet på Uno utan veterinären tvingades avliva honom.

Uppgifter gör också gällande att kamphundens ägare efter tidigare incidenter hade föreskrifter att den skulle bära munkorg vid vistelse utomhus.

Varför skriver jag om detta? ”Nyheten” har ju förbigått stans två tidningar. Det finns argument som talar för och emot en publicering. Jag har resonerat så här. Av egen erfarenhet vet jag att man fäster sig vid en hund och att djuret ses som en familjemedlem. Dödsfallet är tragiskt och onödigt under alla omständigheter. Uno hade förtjänat att leva i många år till och valpens husse och matte kunde gott sluppit den sorg och smärta som förlusten vållat dem.

Om polisens rättsenhet utreder hur lämplig kamphundens ägare är att sköta en så speciell och krävande hundras känner jag inte till. Lovar att återkomma om jag får reda på mera.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.