Fortsätt till huvudinnehåll

Taxvalpen Unos tragiska död



Brukar du läsa Dagens Ros i Corren? Det händer att det finns intressant information även där. Som i tisdagstidningen där man kan läsa följande:
Till alla er som stöttat oss efter taxvalpen Unos tragiska bortgång. Ros även till Valla djurklinik för visad empati. Det värmer. /Husse och Matte.

Denna händelse utspelades för några veckor sedan i Mjölby och har blivit något av en snackis bland hundägare och andra djurvänner i Mjölbys östra stadsdel. Enligt min information utspelades följande.

På sin dagliga promenad med matte gick Uno i området mellan Svartåliden och Prästgårdsliden. På aluminiumbron över Svartån eller dess omedelbara närhet möter man en ung kvinna som förutom en labrador också har en kamphund i band. Den senare kastar sig över den lilla taxvalpen och knäcker ryggen med ett kraftigt bett. Ägaren till kamphunden orkade inte hålla emot och på några sekunder var tragedin ett faktum. En färd till Valla djurklinik förmådde inte rädda livet på Uno utan veterinären tvingades avliva honom.

Uppgifter gör också gällande att kamphundens ägare efter tidigare incidenter hade föreskrifter att den skulle bära munkorg vid vistelse utomhus.

Varför skriver jag om detta? ”Nyheten” har ju förbigått stans två tidningar. Det finns argument som talar för och emot en publicering. Jag har resonerat så här. Av egen erfarenhet vet jag att man fäster sig vid en hund och att djuret ses som en familjemedlem. Dödsfallet är tragiskt och onödigt under alla omständigheter. Uno hade förtjänat att leva i många år till och valpens husse och matte kunde gott sluppit den sorg och smärta som förlusten vållat dem.

Om polisens rättsenhet utreder hur lämplig kamphundens ägare är att sköta en så speciell och krävande hundras känner jag inte till. Lovar att återkomma om jag får reda på mera.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...