Fortsätt till huvudinnehåll

Mordet i Bondebacka




 
Den 30 oktober 1997 var en speciell dag i Motala tingsrätt. Rättegången mot Sölve Conradsson och övriga i Motalaskandalen pågick och foajén var fylld av åtalade, advokater, journalister och åhörare. Inte alla lade märke till en kortvuxen 19-åring i vit t-tröja och svarta träningsoverallsbyxor som med händerna fängslade på ryggen fördes till ett väntrum eskorterad av två poliser. Den unge mannen hade någon vecka tidigare strypt sin f d flickvän Anna Hede till döds i Bondebacka.

Häktningsförhandlingen var över på en timme. Den unge mördaren erkände sitt fasansfulla brott och hans försvarare, advokat Tord Cederberg, motsatte sig inte häktning. Medan rättegången mot Sölve et consortes malde på satt 19-åringen i en polisbil på väg mot häktet i Norrköping. Chefsåklagare Lisbeth Johansson ledde utredningen – samma åklagare som ledde utredningen av Malexandermorden – och var kortfattad när hon mötte pressen efter förhandlingen men bekräftade att mordplats och fyndplats var identiska.

För att berätta den här storyn måste jag backa någon vecka. Det var sen söndagseftermiddag och jag förberedde mig för hemgång när telefonen ringde. Polisen var på tråden och ville ha en efterlysning på en 17-årig flicka som varit försvunnen sedan lördag förmiddag. En koll med huvudredaktionen visade att det gick bra. Så måndagstidningen hade bild på Anna och en kort text om att hon varit försvunnen sedan ett par dygn.

Måndagen förflöt utan dramatik. Jag hade kontakt med kommissarie Håkansson men inga framsteg i spaningarna rapporterades. Tidigt på tisdagsmorgonen väckte redaktionschefen Anders Nilsson mig. ”Anna Hede är funnen mördad men polisen vill inte säga var. Förre pojkvännen har erkänt mordet vid 23-tiden efter ett självmordsförsök. Ta dig hit snabbt så får du och fotografen börja leta.”


Vi åkte på måfå ut mot Råssnäs men hittade inget. Så småningom började min hjärna fungera efter det snabba uppvaknandet. Både mördaren och offret hade bott i Gamla stan och de gick på Platenskolan. Vad är närmaste vägen till Platen om man bor i Gamla stan? Jo, genom Bondebacka. Vi styrde mot det skogsområde där jag som barn spelat fotboll och lekt indianer och vita och 150 meter in på vägen mot Radiomasterna stod kriminalteknikernas blå buss parkerad. En kort bit in i skogsdungen bredvid ett livligt frekventerat promenadstråk var fyndplatsen belägen. Avspärrningen vaktades av en polis som jag kände från Mjölby. Det visade sig att 19-åringen erkänt mordet vid 23-tiden på måndagen och fem timmar senare hade en hundpatrull hittat kroppen i Bondebacka.

Efter 20 minuters väntan anlände rättsläkaren med sin svarta väska och efter ytterligare 20 minuter kom Motala Tidnings reportageteam tillsammans med Aftonbladets fotograf Tommy Mardell. Under tystnad fotograferades transporten den korta vägen till bårbilen.


Vi var lite missnöjda med bildmöjligheterna och ville skaffa oss en överblick över området. Valet föll på ett av höghusen som gränsade till skogen. Vi åkte upp några våningar på vinst och förlust för att hitta ett lämpligt placerat fönster och valde en dörr. En äldre dam öppnade och vi förklarade vårt något märkliga ärende.Den gamla damen var mycket vänlig och lät oss ta en titt ut genom vardagsrumsfönstret som vette mot Bondebacka. Omgående kunde vi konstatera att lövträden dolde fyndplatsen och lika glad var jag över det. 

Lägenhetsinnehavaren hade varit arbetskamrat med offrets farfar och bjöd på nybakade bullar. Situationen var något absurd. Här stod jag, en gravid fotograf och en gammal dam och diskuterade Motalabekanta medan en ung flicka låg mördad i en skogsglänta något hundratal meter från huset. Vi avlägsnade oss skyndsamt och i hissen svalde jag det sista av bullen.

Utredningen visade att paret hade träffats på lördagsmorgonen i Gamla stan och 19-åringen föreslog att de skulle ta en gemensam promenad till Platenskolan där han skulle hämta en kvarglömd bok. Frågan om det var en fint för att lura med henne till Bondebacka fick aldrig något svar.

Rättegången i början av december avslöjade nästan makabra detaljer. Vid lunchtid på lördagen stötte Annas mor på gärningsmannen utanför den senares bostad i Gamla Stan. Hon var ute och sökte efter Anna som inte hörts av sedan lördagsmorgonen. X sa att han inte visste var Anna höll hus. Då låg mordet bara ett par timmar tillbaka.

”X var stressad och sa att han var försenad till en innebandymatch på Lagmansskolan i Mjölby. Jag erbjöd mig att skjutsa honom dit. Han var nervös under resan men det trodde jag berodde på att han var försenad."

Domarskapet i matchen gick illa. X var helt borta och båda lagen var rasande över hans konstiga domslut. Hans domarpartner, en något äldre man från Norrköping, var något förvirrad, berättade han vid vittnesmålet i Motala tingsrätt.

”Jag begrep ingenting. När vi dömde vår första match i Motala Sporthall på morgonen var allt som vanligt. Nu fungerade det inte alls”, sa Norrköpingsdomaren samtidigt som han en kastade en frågande blick mot svaranden som tittade ner i bordet.

Annas pappa berättade att förhållandet startade bra men att gärningsmannen var svartsjuk, kontrollerande och misstänksam. Ibland tog det sig löjeväckande former. När familjen hade gäster blev X jättesur om han inte fick sitta bredvid Anna varenda minut. När hon gjorde slut på förhållandet tog han brytningen hårt.
Rätten gjorde ett försök att utröna om mordet var planerat eller om det var en stundens ingivelse utan att egentligen lyckas. Åklagare Jonas Strömberg hävdade att mordet var en genomtänkt handling.

X dömdes till åtta års fängelse för mord. Ett förhållandevis lågt straff men så fick han också ”ungdomsrabatt.”

Några veckor gick och något som kunde kallas en vardagslunk uppstod. En viss oro uppstod på redaktionen när Annas morfar dök upp en dag och jag såg att pulsen steg på redaktionschefen Anders Nilsson. Skulle vi förvänta oss skäll? Nej, han ville bara ha ett antal tidningar med artiklarna om mordfallet som han skulle skicka till släktingar i Norrland. Han erbjöd sig till och med att betala för dem men det slapp han naturligtvis.

Hur gick det sedan? Gärningsmannen avtjänade sitt straff på en anstalt i Norrland och frigavs villkorligt efter fyra år. Han fick anställning som begravningsentreprenör i Kiruna men den anställningen tog slut efter ett misslyckat dubbelrån mot Nordea och Handelsbanken i i Kiruna 2003. Senare tog han sitt liv.

Ett par månader efteråt blev jag kontaktad av två journaliststudenter som ville intervjua mig om dessa dramatiska dagar inför en examensuppsats. De hade valt ut en särskild dag i ett antal mindre och större tidningar och kollat upp bladens respektive vänsterkryss. Vilka motiv låg bakom nyhetsvärderingen, varför jag skrev som jag gjorde och andra frågeställningar kring artikeln.

Det var en grundlig, bandinspelad intervju som genomfördes på redaktionen och en nyttig erfarenhet. Låt mig bara konstatera att jag vill vara den som ställer frågorna.

Ett brutalt våldsdåd skakar om en liten stad där ”alla känner alla.” Även undertecknad berördes på ett personligt plan. Anna Hedes pappa och jag hade bott grannar vid Borgmästaretorget och jag var skolkamrat på Norra med hans äldre syskon. Jag mindes familjen Hede på Borgmästaregatan mycket väl även om vi inte umgicks närmare. Vid sådana här tillfällen får man lägga känslorna åt sidan och försöka utföra sitt arbete med någon sorts professionell distans. Om jag lyckades  får andra avgöra.

Härifrån spanade vi.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.