Vi sniffade i den kriminella gråzonen

Min f d kollega på Corren, Åke Alvin, provar öl i spalterna och brygger eget öl i källaren. Inget annat han skrivit har givit upphov till så många glada kommentarer påstår han.

Tråkigt att behöva påpeka det men sådana källarövningar är inget nytt under solen. Redan i mitten av 1960-talet sysslade vi med slika ting i Motala. Stans norra delar; Praktiska Realskolan, Storgatan och Herrgårdsgatan var miljön för detta drama. Undertecknad, Skepparn Skeppstedt och Roger Stark hette den edsvurna trion som gick till verket för att höja underhållningspocenten i denna sömniga del av stan.

Roger hittade en annons om ölbryggning från ett postorderföretag. Tillsätt bara vatten och låt bryggningen sköta sig själv X antal dagar läste vi. Men var? Det löste sig också. Roger, som redan på den tiden var en avancerad fotograf, hade eget mörkrum hemma på Herrgårdsgatan och där placerades dunken. Hans mamma, Irene, undrade förstås varför det stod en extradunk i utrymmet. ”Lugn morsan, jag provar en ny sorts framkallningsvätska speciellt anpassad för Kodak Tri X svarade Roger”. Hon trodde honom inte men lät den nyfikna trion hållas.

Dagen för provsmakningen närmade sig och tonåringarna var spända på resultatet. För att celebrera den högtidliga dagen hade jag köpt tre bastanta ölsejdlar från Hjalmar Blomqvists Eftr. mitt emot kyrkan. Under andäktig tystnad fyllde vi glasen med den skummande vätskan. En djup klunk. ”Oh, fy f-n, vad är detta?” skrek vi med en mun. Ölen var odrickbar och jag fick omgående uppsöka toaletten. Detta skurvatten hade definitivt inte platsat i Alvins ölprovningar.

Nu var goda råd dyra. Vi hade ju investerat lite pengar i bryggsatsen och ett krigsråd inleddes. Vi säljer skiten.

Nästa dag använde vi all vår marknadsföringstalang på långrasten och berättade med stor inlevelse vilken rusgivande (smaken var inte så noga) dryck som förvarades i mörkrummet på Herrgårdsgatan. Två killar i min klass nappade och förklarade att ölen kom väl till pass vid en kommande skoldans på Eköns fritidsgård som elevrådet arrangerade (jo, vi satt i den styrelsen också). De raglade lite lätt men kvällen förlöpte utan andra incidenter än en spräckt ruta som de var oskyldiga till.

Jag var lite orolig inför måndagsmorgonen men köparna höll masken och sa att det smakade okey men det kunde gärna varit lite starkare för det var yrsla de ville åt. På den tiden pratade vi inte beska eller boquet utan det var yrsla som var viktigast, långt före pocentjakten i Sällskapsresan. Vi fick förhållandevis bra betalt vilket vi omsatte i äkta vara, förmodligen silverrom eller andra högklassiga godsaker.

Vad gick snett? Antingen var produkten ett geschäft eller så hade vi för bråttom. Antagligen det senare.

Hur gick det för trion som så tidigt sniffade i den kriminella gråzonen? Väntade Långholmen eller Skänningeanstalten? Nej då, en blev byggnadssnickare och två journalister. Alla tre äkta män med barn och barnbarn. Ni får inte dra några förhastade slutsatser om sambandet mellan yrkesval och dryckesvanor. Köparna blev ombudsman och ingenjör.

En av de stackars köparna har jag kontakt med idag och han kommer troligen att protestera mot verklighetsbeskrivningen. Men jag kommer att hänvisa honom till Motala Tidnings insändarsida. I de här spalterna är jag oansvarig och oväldig utgivare.