Fortsätt till huvudinnehåll

Svensk Damtidnings upplagerekord i Vadstena




Det fria ordet kan roa, oroa och förarga. Det är nog första alternativet som gäller för denna 70-talshistoria från Vadstena.

Högsta tjänstemannen i det dåtida Vadstena hade titeln kommunalborgmästare. En lång man, alltid klädd i mörkblå kostym, bländvit skjorta och diskret slips. När han kom klivande Storgatan fram hade han ofta ett hårt rullat paraply i handen. Portföljen var packad med papper. Borgmästaren hade nog många utredningar och promemorior att läsa i aftonlampans sken. Den mannen var inte typen som dunkade folk i ryggen och drog fräckisar.

Han och hans hustru var navet i stans sociala liv. Genom konstnären Aly ben Salem som ofta vistades i Vadstena fick man också kontakt med tunisiska ambassaden. En fest på ambassaden i Stockholm satte fart på stans tidningsförsäljare som fick slut på Svensk Damtidning. Tidningen hade nämligen en bild på kommunalborgmästaren i vild dans med nordafrikansk, lättklädd dansös. Hon var nästan lika avklädd som Josephine Baker i den berömda banandansen. Borgmästaren var inte lika stram som vanligt utan hade lättat på slipsen och blicken fäst i fjärran. O, ständigt dessa ambassadpaparazzis.

Några exemplar såldes innan larmet gick och borgmästaren skickade ut hustrun för att köpa upp alla exemplar. Pressbyrån, Malms, Rådhuskiosken, Wetterheds och Stures kiosk fick besök av en borgmästarhustru med vidöppen portmonnä. Efterfrågan var stor även från vanliga läsare och min sagesman fick i uppgift att beställa fler exemplar av tidningen och ringde till Pressbyråns depå i Norrköping. Föreståndaren var en f d Vadstenabo och han skrattade gott vid påringningen. ”Förstår varför du ringer, men det finns inte ett exemplar att uppbringa. Tyvärr.” Det gick rykten om att folk åkte till Motala för att införskaffa ett exemplar men den uppgiften kan jag inte verifiera.

En ganska banal historia kan tyckas som passerat med en axelryckning idag men Vadstena för 40 år sedan var lite speciellt även med dåtidens mått. Vilken tur för borgmästarn att sociala medier inte existerade på den tiden för då hade bilden varit omöjlig att stoppa.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...