Fortsätt till huvudinnehåll

Jag sammanfattar 2015



Dags att sammanfatta 2015. Som vanligt blandar jag högt och lågt, lokalt, nationellt och internationellt. Ingenting om flyktingar, romska tiggare eller DÖ.

Årets drive har jag inte slagit ännu. Men en och annan lång putt har ramlat i.

Årets fiasko är ”utgrävningarna” i Hästholmens hamn. Skelettdelar som visade sig vara en repstump på dyig botten. Allt är inte guld som glimmar i marinarkeologernas värld. Låt minnet av Per Brahe vila i frid.
I massmedias blickfång tre dagar.

Årets fiskafänge var hos Roger Stark på Bredholmen i maj. Strömmingarna i S.t Anna blev så glada över att se mig att de hoppade direkt in i båten. Roggan tjatade hela tiden: fryser du Jacobsson. Och ni vet svaret.
 
Frusen fiskargubbe.
Årets färg är gul. I say no more men slänger en blick åt nordväst.

Årets generösaste är Boxholms, Tranås och Ydre kommuner som utan att tveka lovar betala ny ångpanna åt Boxholm II trots att de inte vet var prislappen hamnar (600 000 kr minst). Det är som att skriva ut en check in blanco och sånt sysslar vanligen inte kommuner med. Ingen bråkar med tvåan och dess kraftförsörjning. Finns det någon i de här trakterna som inte käkat rostbiff med potatissallad ombord på Sommens drottning?

Årets glädjeämne är Mjölby GK som med små resurser och stora arbetsinsatser steg för steg utvecklar golfbanan. 1 200 medlemmar ger förutsättningar för en god framtid. Och så har vi östgötagolfens trevligaste kanslichef i Viktoria Schedin.

Årets hemvändare är Helena Dahlin som landade, inte med ett Höganäskrus om halsen, men väl med en sprucken trunk och rörde upp dammet i diverse Rotaryclubar innan hon återvände till Kalifornien. Tror inte att dammet lagt sig ännu.

Årets idrottsprestation är två: Sveriges vinst i U 21 EM förgyllde sommaren och Norrköpings allsvenska vinst förgyllde hösten. Den första på 26 år. Och inte blev glädjen mindre att IFK Göteborg blev snuvade på guldet. All min skadeglädje går 25 mil västerut. Förhoppningsvis är Norrköping ett topplag också 2016 även om jag inte vågar hoppas på en upprepning av guldet.

Årets maträtt är isterband med stuvad potatis. Kommentarer överflödiga.

Årets musikalstjärna är Rolf Jarlen Båvius som dansade och sjöng i Birgers Brudar inför en jublande publik på Gamla teatern i Vadstena. Försäljningen av Voltaren ökade markant på Skänninge Apotek dagen efter premiären. Det har jag från säker källa.

Årets sorg. Att Torbjörn Gustavsson upphört med Fredagsfrågan i Corren. Min gamle kollega från Östgöta-Bladet vet hur man ska placera ut förvillande ledtrådar. Allmänbildad murvel med mycket humor.

Årets underhållning. Har också med sjöfart att göra. Den massmediala fighten mellan kanalbolagets vd Anders Donlau och Motala kommuns utvecklingschef Jan Holmberg om placeringen av  det framtida besökscentrumet hade sina komiska poänger. Det är sällan två regionala höjdare drabbar samman inför öppen ridå. Synd att Holmberg halade flaggen så fort. Tvisten är officiellt bilagd men jag undrar vad som sägs bakom stängda kontorsdörrar.

Årets väntan. Att bygga hus är inget för otåliga. Svartå Strand har diskuterats sedan 2007 och ännu har ingen spade satts i jorden. Till denna kategori kan vi också räkna bygget i Asylenparken i Vadstena. Där väntar vi på utlåtanden från Knugen och Påven. Coops butiksbygge i Motala placerar vi i samma kategori fast utan inblandning av höga potentater.

Årets överraskning är att jag fick sälja en 56 år gammal bild på enslingen Erik Zetterblad till det brittiska teveprogrammet Great Canal Journeys. Huvudaktörer är det äkta paret Prunella Scales och Timothy West. Låter skådespelerskans namn bekant? Javisst är det Sybil i Fawlty Towers, kvinnan vars andedräkt kan rosta en brödskiva enligt John Cleese.
 
Snart känd på de brittiska öarna.
Gott nytt år önskar jag alla läsare. Bosse och Inger på Gräsvägen har nöjet att härbärgera oss på nyårsafton.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.