Fortsätt till huvudinnehåll

Sladdrig poplinoverall och treväxlad cykel




Gjort rundan på dylikt fordon? Nä, inte jag heller.
 När detta skrivs håller funktionärerna på att samla ihop resterna av årets Vätternrunda – den 51:a i ordningen sedan läkaren Sen-Otto Liljedahl och cykelhandlaren Evert Rydell gjorde premiärrundan. Sten-Otto var landslagsläkare och kändis vilket gjorde att inte bara Motala Tidning och Corren skrev om evenemanget. Rundan har fått bra skjuts av medierna för att växa till den omfattning den har idag.

Ett tag trodde jag att vurmen för motionscykling en masse skulle ebba ut men det är tvärtom. Arrangemanget har professionaliserats, flera lopp har tillkommit förutom huvudrundan och alla föreningar i stan, inte bara MAIF, får ett tillskott i kassan.

För 20 år sedan gjorde jag ett försök att bena ut rundans ekonomiska betydelse för Motala och idrottsföreningarna. Att campingvärdar, restauranger, livsmedelsbutiker och sportaffärer höjer omsättningen avsevärt är självklart men vad ger rundan till föreningarna? Jag klämde rundans styrelseordförande Lasse Samuelsson på pulsen i ett förhandsreportage och efter många harklingar och utvikningar sa han att MAIF tjänade en miljon netto och lade till: ” Men ska du veta att allt inte går till fotbollen utan övriga sektioner ska också ha sitt”. Sedan dess har rundan med kringarrangemang vuxit och omsättningen ökat. Kanske är det ett tidens tecken att en vd med rötterna i idrottsrörelsen (Eva-Lena Frick) ersatts av en vd med ett förflutet som bankdirektör (Gunilla Brynell). Börsen nästa?

Håller rundan på att växa Motala över huvudet? I veckan som gick var det flera näringsidkare i hamnen som kritiserade kommunens beslut att stänga av hamnparkeringen i tre veckor innan huvudtävlingen. Deras kunder har ingenstans att parkera. Rundan ligger som en våt filt över området sa kanaldirektören Anders Donlau. Han och andra ser helst att arrangemanget förläggs till Varamon. Jag tror inte det blir fallet utan diskussionen återupptas säkert 2017. Andra klagar över att cyklister färdas i bredd och bryter mot trafikreglerna. Den eviga konflikten mellan bilförare och cyklister når sin kulmen denna vecka i juni..

Jag har gjort några rundor genom åren. Ja, inte på sadeln utan med block och penna i hand. Uppdragen har inte varit någon höjdare, det händer för lite och man kan inte tjata om hur många bananer och saltgurkor som langas ut vid depåerna varje gång. Rubrikordet deltagarrekord blir missbrukat. Jag minns tre uppdrag där jag varit nöjd med min insats. En gång på Östgöta-Bladet 1971, där jag var min egen chef, och betydligt senare på 90-talet när fotografen Jalle Asklund och jag bevakade en av de första Tjej-Vättern som arrangerades. Jag körde och Jalle sköt med teleobjektivet i de krokiga backarna i kring Godegård och fick utmärkta bilder. På den tiden kunde man fortfarande se deltagare i sladdrig poplinoverall på treväxlad standardcykel.

Deltagarna var glada och lättpratade vid stoppet i Godegårds skola, helt olika de buttra och tystlåtna Fåglumtyperna i huvudrundan. En presskonferens med middag på Statt i början av 70-talet var en annan minnesvärd tillställning av olika skäl.

Inbrottet i stans största cykelaffär, ”Brunnsvikarn”, natten till lördagen ett år på 90-talet orsakade stora rubriker. Inemot en miljon förvarades i kassaskåpet och det säger ju något om pengarullningen i rundan. Brottet klarades inte upp trots två misstänkta. Bevisen höll inte för en fällande dom.

Framtiden? Vätternrundan lever nog vidare i 50 år till. Nästa klass blir säkert en runda för elcyklar. Branschen satsar ordentligt på elcyklar och Vätternrundan ligger på rulle.

Jag hade ambitionen att informera om rundans ekonomi. Men Solidinfo har bara uppgifter om Vätternrundan Marknads AB med åtta miljoner i omsättning och det kan knappast vara hela sanningen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

En försvarsbjässe från Storgatan

År 1990 utsåg regeringen generallöjtnant Åke Sagrén till arméchef. Ett av hans första uppdrag som nyutnämnd var en inspektion på Kvarn. Eftersom jag bott granne med Åke Sagrén på Storgatan 21 A i Motala frågade jag dåvarande redaktören för Correns lördagsläsning, Åsa Christoffersson, om jag fick göra ett knäck. Åke Sagrén växte upp i en tvårummare med två bröder. Fadern var svarvare och anställd på centrala torpedverkstan som alla andra pappor i trappuppgången, och hemvärnschef i Motala under kriget. Mamman hette Annie och var husets snällaste tant. Familjen hade djupa Motalarötter. Åkes farfar drev häståkeri och hade en liten gård i Gamla Stan. Åke berättade att han gjorde sällskap med sin far när hemvärnet gick vakt på Strömbron under kriget. Medlemskapet i hemvärnet var det enda fritidsnöje han tilläts ha. Åke och hans bröder fick inte spela fotboll med de andra grabbarna på gården, all fritid gick åt till studierna. Min äldre bror berättade att den blivande arméchefen g...