Fortsätt till huvudinnehåll

Hälsningar från Evert Bäckström





Får jag hälsa från kommissarie Evert Bäckström? Evert har inte alls fått den gruvliga hädanfärd som polisprofessorn förutspådde för några år sedan utan fortsätter att driva kolleger, chefer och åklagare till vansinne i Solna. Bäckström är nedtonad men hinner med en och annan sedvanlig taxifärd till stans guldkrogar medan hans underlydande stånkar vidare i en komplicerad och svåröverskådlig utredning om mord och försäkringsbedrägeri med utgångspunkt i tsunamin i Thailand annandag jul 2004. Det är teamets kvinnliga utredare Nadja Högberg och Ankan Karlsson som står för de avgörande genombrotten i utredningen.

Intrigen i Kan man dö två gånger är välfunnen och det förvånar mig att ingen annan spänningsförfattare använt temat tidigare – att det fanns människor som tog tillfället till ett fortsatt liv under radarn efter naturkatastrofen på andra sidan klotet.

Någonstans mitt i texten byter Persson tonfall. Borta är de raljerande tongångarna när han sakligt och noggrant redogör för hur svenska kriminalteknikerna och rättsodontologer jobbade med att säkerställa identiteten på de 543 svenskar som föll offer för flodvågen. Här får författaren tillfälle att briljera med sina kunskaper om DNA och skjutvapen.

Och den tioårige gossen Edvin som spelar en väsentlig roll i storyn, är det inte ett ungdomsporträtt av författaren själv? Allvarlig, kunskapssökande och begåvad med anteckningsblock. Den som också har läst Gustavs grabb finner likheter.

Trots omfånget är boken svår att lägga ifrån sig. Hur ska Persson få ihop ett trovärdigt slut på denna historia? Jodå, det löser sig och mördaren får sitt straff. Bäckström är en intrigmakare och mästare på att lägga ut rökridåer och någon åklagare och polischef faller tungt. Betyget blir dock inte högre än en stark trea för boken innehåller en snutjargong som är lite tröttande i längden.

Jag är nyfiken på vilken skepnad Leif GW ger Bäckström i nästa bok. Han kanske t o m får vissa mänskliga drag.

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...
Skicka en kommentar
Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...
Skicka en kommentar
Läs mer

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
2 kommentarer
Läs mer