Fortsätt till huvudinnehåll

En avlövad myndighet



Länsstyrelsen är en ofta citerad institution i medierna. Landshövdingen gör si eller så och är ordförande i diverse styrelser som Göta Kanalbolag. Elisabeth Nilsson får sällan kritik medan hennes beslutsfattande kolleger i kommunen eller regionen får mycket skit särskilt om de ger sig på bussförbindelser på landet.

Men Länsstyrelse och landshövding är ämbeten på väg ut. De har peakat i sin maktutövning och mycket av dess funktioner har övertagits av landstingen (I Östergötland kallat regionen).

Det är inte jag som säger detta utan Anders Lidström, professor i statsvetenskap vid universitet i Umeå. Ämbetet infördes under Axel Oxenstiernas dagar för att hålla ihop det vidsträckta riket, få in skatter och hålla koll på eventuella upprorstendenser. Redan från början var rollen dubbel. Landshövdingen skulle dels bevaka statens intressen, dels vara länets representant mot staten. På senare år har den senare delen av uppdraget allt mer tagit över.

”Under 1970- och 80-talen hade länsstyrelserna en väldigt stark funktion för att planera länen. Det gav landshövdingarna en väldigt stark ställning”, säger Anders Lidström.

Som exempel på starka landshövdingar nämner han Ragnar Lassinantti (S) i Luleå och liberalen Gustav Rosén i Umeå. Fokus glömmer Per Eckerberg (S) i uppräkningen över långvariga och mäktiga landshövdingar. Han satt på slottet i Linköping 1956-80 och övervakade allt. Men så hade han en bakgrund som statssekreterare i Socialdepartementet 1950-56 och kände dåtidens statsförvaltning utan och innan.

Sedan dess har det gått utför. Länsstyrelsen har gradvis förlorat makt till landstingen. Efter EU-inträdet fick Tillväxtverket och inte länen, administrera stödpengarna från Bryssel.

Då blir landshövdingen mer som en sorts galjonsfigur. I form av formell makt har ämbetet då avlövats rejält, säger statsvetarprofessorn.

Elisabeth Nilssons företrädare Björn Eriksson fattade galoppen. Han utgjorde ensam ett invigningsmaskineri med bland annat glasskaféer, rostiga helgonfigurer på Riksväg 32 och ladugårdar. En gång förgyllde han en möhippa på Zeb Macahan i Mjölby med sin närvaro. Corren hade en period smeknamnet Björnes Magasin vilket dåvarande chefredaktören Ola Sigvardsson inte fann särskilt roligt.
En centerveteran i Motala, med lång erfarenhet av både länsstyrelse och landsting, sa till mig att landshövdingen förväntar sig att övriga styrelsen är hejaklack. Det var Rolf Wirtén som avsågs.

För de allra flesta är dock Länsstyrelsen den instans där man överklagar grannens bygglov för den stora altanen.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom