Konstvetare med tom plånbok

Idag har jag gjort en djupdykning i den digitala högen av kommunala handlingar. Minns ni debatten kring beställningen av konstverket som ska pryda rondellen i korsningen Svarvargatan-Smålandsgatan? I förra veckan beslutade kommunstyrelsen att anta den konstpolicy som ska reglera inköp, utförande och finansiering av offentliga konstverk i framtiden.

”Konstpolicyn lyfter tre olika delar för vad som ska gälla och det är tillgänglighet, kvalitet och mångsidighet. Mjölby kommuns konstverk till kommuninnevånarna och ska vara tillgänglig för alla. Konstverken ska placeras i kommunens verksamhet men även i det offentliga rummet. Vid nya framtida konstinköp ska det göras med en blandning av lokala och regionala konstnärer och i ett mångfaldsperspektiv. Avsättning med 1% föreslås för konstutsmyckning i samband med nybyggnation. Kultur och fritidsförvaltningen har förslag att vara den som ska ha det formella övergripande ansvaret för konsten i kommunen. Förvaltningen arbetar för närvarande fram förslag till rutiner för en organisation och ansvarsfördelning för kommunens olika verksamheter.”

Så långt är allt gott och väl och förvaltningen förbereder sig på hur organisationen ska se ut när konsten ska implementeras i den dagliga verksamheten. Nya inslag kostar pengar och därför har nämnden begärt mer pengar i budgeten.

Men på den punkten levererar kommunstyrelsen ett iskallt besked. Det blir inga pengar i nästa års budget. Frågan får tas upp i samband med 2019 års budgetarbete.

En avgående amerikansk president brukar kallas ”a lame duck”. Den lokala motsvarigheten i Mjölby får väl heta något liknande.

Förslaget ska tas i kommunfullmäktige också men det är bara formalia.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen