Bollen är bästa leksaken

Innebandy är en sport som jag länge såg över axeln. Den förekom inte på ”min” tid utan på vintern var det hockey, bandy och handboll som gällde vid sidan av bordtennisen. På senare tid har handbollen trängts ut i periferin av innebandyn som vuxit lavinartat.

Ett nioårigt barnbarn har fått mig att ändra uppfattning och på senare år har jag besökt ett antal sammandrag på söndagseftermiddagarna. Ska vi ta de yttre förutsättningarna: En klubba, en boll och shorts är allt som behövs förutom en spelplan. Skyddsglasögon är obligatoriskt. Märk skillnaden med  ishockeyns många dyra prylar.

Killarna spelar med en målvakt och fyra utespelare vilket ger utrymme för kombinationer och möjligheter att valla mot sargen. Offensiven i högsätet, intensiteten är hög och skotten viner runt och på mål. Ett brutet uppspel vid mittlinjen resulterar ofta i kontringar och mål för defensiven är liksom inte prioriterad. Man märker bokstavligen hur spänningen stiger på läktaren när den egna ätteläggen kommer ensam med målvakten. Det är vid sådana tillfällen man glömmer bort att Ljunkans läktare inte håller San Siro-klass. Täta byten genomförs utan att sura och alla får spela. Ingen ältar eventuella förluster utan siktet är inställt på nästa match. Bollen är världens bästa leksak.

Nioåringar kan äta för jämnan och mellan matcherna sticker de upp till morsan och farsan på läktaren för kosttillskott i form av chips, popcorn, choklad och läsk. Ibland sitter en farmor eller mormor på läktaren med smörgåsar, nybakta bullar och sockerkaka. Det händer att jag önskar att jag är några decennier yngre.