Fortsätt till huvudinnehåll

Vem minns tidsstudiemannen?


Vem var han egentligen den där tidsstudiemannen som med kronometer och skrivplatta hängde över axeln på verkstadsjobbaren? I Motala var tidsstudiemannens göranden och låtanden allmängods på de stora arbetsplatserna Motala Verkstad, Electrolux och Luxor.

Under 50- och 60-talen i Sverige användes tidsstudier oftast inte för att planera arbetet, utan för att utforma lönesystem. Då gick tidsstudiemän runt i fabrikerna och klockade arbetsmoment. Deras uppgift var att räkna om ackord när arbetarna hade övat upp sin färdighet och uppgifterna utfördes snabbare. Det var naturligtvis inte populärt hos arbetarna och tidsstudiemännen kallades ofta för ”brödtjuvar”.

När lönesystemet ändrades till månadslön eller timlön försvann den största anledningen till att mäta hur lång tid en arbetsuppgift tog, och tidsstudier föll i glömska på många håll. En annan anledning var att man under slutet av 80-talet och framför allt i början av 90-talet började tänka på kapitalrationalisering, och ville spara pengar genom att få processerna i arbetet att flyta snabbare. Man tänkte då mer i helhet och processer.

När jag var ung begrep jag aldrig vad en tidsstudieman gjorde eller varför han var så impopulär. Där jag växte upp hörde jag åtskilliga historier om hur tidsstudiemannen togs ner på jorden med en dråplig kommentar. Men det gick nog aldrig till handgripligheter. Jag hade nog också en suddig uppfattning om ackordslön och hur lönesystemet var uppbyggt.

”äter oxjärpar med brunsås och stirrar ner i Perstorpsplattan”

I mina ögon är tidsstudiemannen en sorglig 60-talsfigur som varken hörde hemma i den relativa friden på tjänstemännens kontor eller i gemenskapen på verkstadsgolvet. Han går där med sin skrivplatta och kronometer och utsätts för hatiska blickar och glåpord. Han sitter ensam vid bordet i personalmatsalen och äter oxjärpar med brunsås och stirrar ner i Perstorpsplattan. Kanske han drömmer om en utflykt i nya PVn till helgen.

Från min tid som fackligt engagerad i Journalistklubben minns jag en personalchef som försökte införa liknande tankegångar på Corren. Den journalist som skrev snabbast och mest skulle ha högst lön. Men det tog direktör Argus snabbt ur honom.

Tidsstudiemannen var nog inte den mest spännande figuren på svensk arbetsmarknad under 60- och 70-talen men ändå undrar jag vilken författare som tar sig an ämnet. Tidsstudiemannens renässans?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.