"Jag är Långedragsmördaren"

Det var en båt av märket Eurobanker som kaparen var ute efter.

”Det är jag som är Långedragsmördaren”.

Jag studsade till i stolen. Sitter karln och bekänner ett mord för mig? Talar han sanning? Frågorna korsade min hjärna under några febriga sekunder.

Det började som en vanlig sömnig tisdagsmorgon på redaktionen en dag på 1980-talet. Redaktionschefen skickade mig till Mjölby bibliotek för där skulle jag träffa en fånge från Skänningefängelsets förtroenderåd som ville klaga över att kommunen försämrat utlåningsservicen. Ärligt talat var jag inte trakterad av uppdraget. Gnäll från bortskämda fångar var inte min bag.

Tio minuter in i samtalet kom det oväntade utspelet. Jag skruvade på mig och såg mig om efter utgången. Inte heller någon vårdare i sikte. Mannen mittemot malde på om den absurda historien. Hur han råkat ”tappa” en båtförsäljare överbord, att han var drabbad av ett justitiemord och att han hade massor av höga jurister på sin sida. Jag fick inte hop historien men mindes svagt en konstig mordhistoria i Göteborg för några år sedan. Men var det inte en vanlig gråtjuv som försökte göra sig intressantare än han var?

Tillbaka på redaktionen ringde jag vår nyhetschef Henry Carlson som tidigare arbetat som kriminalreporter på Kvällsposten i Malmö och som t o m bevakat rättegången i Göteborg. Jag beskrev utseendet: en lång, kraftigt byggd, blond man med en flytande svada. Jodå, det stämde.

Den morddömde mannen var i maj 1979 på permission från Malmöfängelser och utgav sig för att vara spekulant på en lyxig motorbåt, en Eurobanker, i 600 000-kronorsklassen som låg i Långedrag utanför Göteborg. Han och försäljaren kom överens om en provtur. Ute till havs övermannade båtkaparen försäljaren och kastade honom överbord. För säkerhets skull fullbordades dådet genom att han körde över försäljaren flera gånger. De brutala manövrerna iakttogs av några ynglingar som fiskade i närheten och de larmade lotspersonalen på Vinga som deltog i eftersökningarna.

Kaparens navigationskunskaper var begränsade, trots en korrespondenskurs i fängelset, men han lyckades föra båten till Mandal i Norge. Där gick han på krogen, uppvaktade galanta damer och bjöd ombord dem. En belevad gentleman, snygg, proper och givetvis klädd i marinblå clubblazer med blanka knappar.

Men en båt av den typen väckte uppseende och samtidigt hade larmet gått i Göteborg. Mannen greps och fördes till Kristiansand för vidare transport till Göteborg där han anhölls, misstänkt för mord. Andra uppgifter i utredningen talade för att hans ursprungliga plan var att fly till Irland.

Märkliga saker kom fram i utredningen. Två taxichaufförer hördes. En av dem berättade att han kört en egendomlig man till en pyroteknisk firma i Askim där han köpte en signalpistol. Han frågade försäljaren om det gick att skjuta en människa med vapnet och fick svaret att det var farligt att skjuta mot någon. När han återkom till den väntande taxin gjorde han sig beredd att skjuta genom sidorutan vilket föraren lyckades avstyra. Istället körde han till en skogsdunge där hans passagerare fick tillfälle att provskjuta. Föraren tyckte att han fått en märklig passagerare i bilen. Under färden hade han talat engelska men när han betalade körningen talade han svenska. Man får förmoda att taxichauffören drog en lättnadens suck när passageraren försvann i riktning mot hotell Eggers.

Utredningen samlade en lång rad besvärande omständigheter för den misstänkte. Bland annat avslöjades vid obduktionen av mordoffrets kropp och kläder var bemängd med färg som kom från den stulna båtens propeller. Under häktningsförhandlingen teg den misstänkte och likaså under den rättspsykiatriska utredningen. Först mot slutet av utredningen lättade han på tungans band då han insåg att tigande inte gagnade hans sak.

Hans förklaring i tingsrätten var att säljaren fallit överbord på grund av höga vågor från ett förbipasserande fartyg. Därefter hade han sökt kors och tvärs i området efter kroppen. ”Varför återvände inte du till Långedrag och skaffade hjälp var den naturliga följdfrågan. Svaret var att han hela tiden haft planer på att stjäla båten och fortsatte färden till Norge.

Göteborgs tingsrätt dömde mannen för mord och grovt rån till livstids fängelse och hovrätten fastställde domen. Det var under slutskedet av straffets avtjänande som han vistades på Skänningeanstalten. Några år senare såg jag hans bröllopsfoto i tidningen och då var han klädd i en vit Stetsonhatt. Diskretion var inte båtkaparens främsta gren. Vid frigivningen flyttade han till Norrland och startade ett pensionat.