Fortsätt till huvudinnehåll

Varför gå över ån efter vatten?


 
Redo för export till kommunens huvudort?
I dagarna är det tre år sedan det blev känt att Coop lade ner i Mjölby och att Willys tog över kooperationens lokaler. Beslutet sände en chockvåg genom gallerians intressenter och trycket ökade på kommunledningen att agera. Ingen galleria av den typen klarar sig utan livsmedelsförsäljning var den allmänna uppfattningen.

Jag ska inte plåga er med en detaljerad genomgång av vad som hänt sedan dess men i april 2018 tog kommunfullmäktige det formella beslutet att köpa Kvarnen för 73,5 miljoner kr. Det är mycket ovanligt att en kommun köper en kommersiell fastighet av den här typen.

Sedan dess har inte mycket hänt. Ytor på övervåningen (Folktandvårdens f d lokaler) har frigjorts för kommunala kontor, några omflyttningar har gjorts (Metz och Presenten) och medelålders herrar med timmen mitt i handen har slutat drömma om Clas Ohlson och Biltema. Förhandlingarna med Östenssons i Motala gav inget positivt resultat.

Ett par veckor före jul offentliggjorde Näringslivskontoret nyheten att man träffat ett avtal med Espresso House – ett kaffeställe med ungdomlig framtoning enligt näringslivschefen. Skånska Lasse och Lindex får maka på sig för att ge nykomlingen plats vid hissarna. Espresso House blir den tredje kaffeserveringen i den lilla gallerian.

Men varför Espresso House? Den största kommersiella succén i den här branschen är konditoriet i Väderstad. När jag har besökt stället hittar jag bekanta från Motala, Vadstena, Boxholm och Mjölby i de numera stora serveringslokalerna. Och då ska ni veta att det inte är det låga priset på brödet som lockar gästerna till Väderstad. Bagarna i Väderstad tar bra betalt för sina varor och ingen knotar.

Varför inte erbjuda Väderstadskonditoriets ägare att öppna filial i Gallerian? Varför gå över ån efter vatten?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.