Fortsätt till huvudinnehåll

En veteran, en medelåldring och en yngling

 

 

                        Mina trogna kamrater.

Jag har tre putters i min ägo: en veteran från 1976 en Ping Y-Blade, en medelåldring från 90-talet Ping B 63 och en Odyssey White Steel Rossie, bara fyra år gammal. Vilken är bäst?

För att få svar på den frågan genomförde jag ett test på Mjölbys underbart fina puttinggreen en måndag i september. Slog fem bollar vardera från 12 meters avstånd, från åtta och från fyra meter.

Började med veteranen som kändes så där. Halt lädergrepp och en missklädsam klonk vid tillslaget. Men resultatet var skapligt med tre bollar inom 20 centimeter medan två var för långa. Faktiskt bäst på det avståndet.

Hans något yngre släktning var något sämre men allra sämst var faktiskt Odyssey. Fortsatte på de kortare avstånden med varierande resultat varav Pingveteranen gick alldeles för långt, 150-200 cm förbi hål varje gång på fyrametersvarianten.  

Svårt att hitta någon entydig bild varför jag beslöt mig för en finalomgång från åtta meter. Och här visade det sig att 40-50 års klubbutveckling faktiskt gynnar en medelgolfare. Samtliga fem inom en radie av 20 cm varav tre mycket nära. Tillslaget med Odysseyn är mjukt, så diskret att träffen knappt hörs.

”… en perfekt träff mitt i köttet”

Så har du 3 000 spänn, som kliar i fickan, besök din närmaste shop. Har du tur är det rea och du gör ett fynd. Men ta god tid på dig och välj noga för det finns ett otal modeller i olika längder att välja bland. Plåga pron med ett antal nördiga frågor.

Ping var på 70-talet ledande i branschen som introducerade tå-häl metoden. Det innebar att vikten koncentrerades till tå och häl och det var inte längre nödvändigt med en perfekt träff mitt i köttet för att få till ett rakt slag. Den här metoden använde Ping sedan för att göra också järnklubborna mer lättspelade. Idag använder alla klubbfabrikanter tå-häl.

Veteranen från 1970-talet är gjuten i legeringen beryllium/koppar. Om jag minns rätt var tillverkningsmetoden förbjuden i Europa och USA på grund av giftiga gaser men tillåten på Taiwan. En kort period fanns också järnklubbor i beryllium.

Den här sortens test är naturligtvis förbehållna pangchosar med alldeles för mycket fritid. Gott om frisk luft och likasinnade kamrater. Snart är vintern här.

 

                             Nästan lika gammal som ägaren.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.