Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har en bekännelse att göra

 

Idag är jag gubbsjuk, tjurig och allmänt grinig. Jag retar mig på alla reportage i mitt liv- och husorgan om präktiga hemmasnickare som under tre års tid renoverar ett ruckel i skogen tills det platsar i färgglada publikationer som Gods och Gårdar. Deras ansträngningar under den här perioden är obeskrivliga och motgångarna många men de ger sig aldrig. De har kantarellställen på andra sidan staketet men har inte tid att plocka. Om husrenoveraren är en kvinna är en plats på förstasidan given.

Dessa orgier med hammare och spik och fönsterfoder från 1800-talet försiggår i Västra Hargs djupa skogar, i Malexander eller i Boet. Hittar inga renoveringsobjekt på Prästgårdsliden eller Östra Lundby. Slutsaten är att Corren är en bonntidning som helst förlägger sina reportage till landsbygden.

Min motvilja beror naturligtvis på att jag har tummen mitt i handen, jag sågar snett och mina fyratums spikar är ännu snedare. Ändå är jag son till en snickare som klarade allt, till och med att bygga en båt på Råssnäsvarvet i Motala. Blir jag tvungen att ge mig på nåt snickaraktigt ackompanjeras försöken av svavelosande svordomar som får gardinerna att stå rakt ut. Min tumstock från Hultafors är bara dekoration på skrivbordet.  Så är den bekännelsen gjord.


 Nej, jag önskar att tidningen gör reportage om en grupp som är lika vanlig som den lyckosamma, flitiga och disciplinerade renoveraren på bygda. Nämligen dem som kastar sig in i nya projekt utan att göra klart det första. De har gott om idéer och planer men svårare att genomföra dem. I trädgården växer högen snedsågade plankor vilket är resultatet av felmätningar. De har svårt att hitta verktygen och en lång tid av arbetstiden går åt till planlöst letande. Ibland förlägger de glasögonen också. Byggarna är likgiltiga för sarkasmer och sura blickar. De riktigt lyckliga blir manglade av en Arg Snickare på TV.

I mina yngre dagar följde jag ett sådant projekt i Stockholms skärgård. Det nya sommarhuset tog sju år att bygga avbrutet av många goda luncher och kaffestunder för de många gästerna var mer intresserade av mat och dryck än såg och spik.

Men så finns det ett gäng proffs som jobbar fort och systematiskt, äger lämpliga verktyg och uppnår sina mål inom rimlig tid. De klarar allt; bygger altan, målar och tapetsera. Spillet från deras virkeshögar är minimalt. De har också egenskapen att de klarar att jobba flera timmar utan mat. Ljummet kaffe och en prilla under överläppen räcker som bränsle.

Vi har förmånen att ha en sådan släkting. Åt honom slaktar vi den gödda kalven och häller upp den största groggen när det är dags för gästabud.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

En försvarsbjässe från Storgatan

År 1990 utsåg regeringen generallöjtnant Åke Sagrén till arméchef. Ett av hans första uppdrag som nyutnämnd var en inspektion på Kvarn. Eftersom jag bott granne med Åke Sagrén på Storgatan 21 A i Motala frågade jag dåvarande redaktören för Correns lördagsläsning, Åsa Christoffersson, om jag fick göra ett knäck. Åke Sagrén växte upp i en tvårummare med två bröder. Fadern var svarvare och anställd på centrala torpedverkstan som alla andra pappor i trappuppgången, och hemvärnschef i Motala under kriget. Mamman hette Annie och var husets snällaste tant. Familjen hade djupa Motalarötter. Åkes farfar drev häståkeri och hade en liten gård i Gamla Stan. Åke berättade att han gjorde sällskap med sin far när hemvärnet gick vakt på Strömbron under kriget. Medlemskapet i hemvärnet var det enda fritidsnöje han tilläts ha. Åke och hans bröder fick inte spela fotboll med de andra grabbarna på gården, all fritid gick åt till studierna. Min äldre bror berättade att den blivande arméchefen g...