Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har en bekännelse att göra

 

Idag är jag gubbsjuk, tjurig och allmänt grinig. Jag retar mig på alla reportage i mitt liv- och husorgan om präktiga hemmasnickare som under tre års tid renoverar ett ruckel i skogen tills det platsar i färgglada publikationer som Gods och Gårdar. Deras ansträngningar under den här perioden är obeskrivliga och motgångarna många men de ger sig aldrig. De har kantarellställen på andra sidan staketet men har inte tid att plocka. Om husrenoveraren är en kvinna är en plats på förstasidan given.

Dessa orgier med hammare och spik och fönsterfoder från 1800-talet försiggår i Västra Hargs djupa skogar, i Malexander eller i Boet. Hittar inga renoveringsobjekt på Prästgårdsliden eller Östra Lundby. Slutsaten är att Corren är en bonntidning som helst förlägger sina reportage till landsbygden.

Min motvilja beror naturligtvis på att jag har tummen mitt i handen, jag sågar snett och mina fyratums spikar är ännu snedare. Ändå är jag son till en snickare som klarade allt, till och med att bygga en båt på Råssnäsvarvet i Motala. Blir jag tvungen att ge mig på nåt snickaraktigt ackompanjeras försöken av svavelosande svordomar som får gardinerna att stå rakt ut. Min tumstock från Hultafors är bara dekoration på skrivbordet.  Så är den bekännelsen gjord.


 Nej, jag önskar att tidningen gör reportage om en grupp som är lika vanlig som den lyckosamma, flitiga och disciplinerade renoveraren på bygda. Nämligen dem som kastar sig in i nya projekt utan att göra klart det första. De har gott om idéer och planer men svårare att genomföra dem. I trädgården växer högen snedsågade plankor vilket är resultatet av felmätningar. De har svårt att hitta verktygen och en lång tid av arbetstiden går åt till planlöst letande. Ibland förlägger de glasögonen också. Byggarna är likgiltiga för sarkasmer och sura blickar. De riktigt lyckliga blir manglade av en Arg Snickare på TV.

I mina yngre dagar följde jag ett sådant projekt i Stockholms skärgård. Det nya sommarhuset tog sju år att bygga avbrutet av många goda luncher och kaffestunder för de många gästerna var mer intresserade av mat och dryck än såg och spik.

Men så finns det ett gäng proffs som jobbar fort och systematiskt, äger lämpliga verktyg och uppnår sina mål inom rimlig tid. De klarar allt; bygger altan, målar och tapetsera. Spillet från deras virkeshögar är minimalt. De har också egenskapen att de klarar att jobba flera timmar utan mat. Ljummet kaffe och en prilla under överläppen räcker som bränsle.

Vi har förmånen att ha en sådan släkting. Åt honom slaktar vi den gödda kalven och häller upp den största groggen när det är dags för gästabud.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.