Fortsätt till huvudinnehåll

Jag har en bekännelse att göra

 

Idag är jag gubbsjuk, tjurig och allmänt grinig. Jag retar mig på alla reportage i mitt liv- och husorgan om präktiga hemmasnickare som under tre års tid renoverar ett ruckel i skogen tills det platsar i färgglada publikationer som Gods och Gårdar. Deras ansträngningar under den här perioden är obeskrivliga och motgångarna många men de ger sig aldrig. De har kantarellställen på andra sidan staketet men har inte tid att plocka. Om husrenoveraren är en kvinna är en plats på förstasidan given.

Dessa orgier med hammare och spik och fönsterfoder från 1800-talet försiggår i Västra Hargs djupa skogar, i Malexander eller i Boet. Hittar inga renoveringsobjekt på Prästgårdsliden eller Östra Lundby. Slutsaten är att Corren är en bonntidning som helst förlägger sina reportage till landsbygden.

Min motvilja beror naturligtvis på att jag har tummen mitt i handen, jag sågar snett och mina fyratums spikar är ännu snedare. Ändå är jag son till en snickare som klarade allt, till och med att bygga en båt på Råssnäsvarvet i Motala. Blir jag tvungen att ge mig på nåt snickaraktigt ackompanjeras försöken av svavelosande svordomar som får gardinerna att stå rakt ut. Min tumstock från Hultafors är bara dekoration på skrivbordet.  Så är den bekännelsen gjord.


 Nej, jag önskar att tidningen gör reportage om en grupp som är lika vanlig som den lyckosamma, flitiga och disciplinerade renoveraren på bygda. Nämligen dem som kastar sig in i nya projekt utan att göra klart det första. De har gott om idéer och planer men svårare att genomföra dem. I trädgården växer högen snedsågade plankor vilket är resultatet av felmätningar. De har svårt att hitta verktygen och en lång tid av arbetstiden går åt till planlöst letande. Ibland förlägger de glasögonen också. Byggarna är likgiltiga för sarkasmer och sura blickar. De riktigt lyckliga blir manglade av en Arg Snickare på TV.

I mina yngre dagar följde jag ett sådant projekt i Stockholms skärgård. Det nya sommarhuset tog sju år att bygga avbrutet av många goda luncher och kaffestunder för de många gästerna var mer intresserade av mat och dryck än såg och spik.

Men så finns det ett gäng proffs som jobbar fort och systematiskt, äger lämpliga verktyg och uppnår sina mål inom rimlig tid. De klarar allt; bygger altan, målar och tapetsera. Spillet från deras virkeshögar är minimalt. De har också egenskapen att de klarar att jobba flera timmar utan mat. Ljummet kaffe och en prilla under överläppen räcker som bränsle.

Vi har förmånen att ha en sådan släkting. Åt honom slaktar vi den gödda kalven och häller upp den största groggen när det är dags för gästabud.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...