Kolmårdens djurpark avvecklar delfinariet som varit något av parkens signum i decennier. Ett överraskande beslut men ett beslut i tidens anda. Delfinariet ska ge plats åt andra djurarter var framtida existens är hotad. Utan att ta till överord kan man påstå att en epok i parkens historia är över. Delfinariet har funnits sedan juli 1969.
Eller är det så att delfinariet inte längre drar den publik som krävs för att anläggningen ska bära sina kostnader? Kolmården är en kommersiell anläggning, glöm inte det.
Jag funderar över hur en sådan här förändring fungerar rent praktiskt. Hur hitta nya hem åt delfinerna och får de tre äldsta, som närmar sig de 40, nya hem eller blir de avlivade? Vet inte om frågan ställdes på förmiddagens pressträff.
Händelser av det här slaget utlöser med automatik en viss mediedramaturgi. Delfinskötare eller – dressörer som jobbat med djuren under många år gråter ut i NT och Corren, kanske också Motala Tidning. Det är så det brukar se ut.
Det fanns en idyllisk tid när Kolmårdens djurpark och länets medier levde i en perfekt symbios. En björn- eller delfinfödsel hamnade alltid på tidningarnas förstasidor. Så pågick det i många år. Kolmården drabbades aldrig av negativ publicitet. Mats Amundin eller någon annan forskare lade ut texten om vargar eller delfiners beteende i var och vartannat TV-program. Av någon anledning arrangerades pressträffarna på fredagar för bästa publiceringstid på lördagsmorgonen. Sånt myspys uppskattade läsarna till lördagens morgonkaffe.
På senare år har inte publiciteten varit lika angenäm för parkens ledning. En kvinnlig djurskötares död i varghägnet och den efterföljande rättegången och konsekvenserna för en chefstjänsteman lär inte glömmas i första taget. Berg- och dalbanans rundgång i förvaltningsdomstolarna var också en ganska tjatig historia men som efter lång tid slutade med grönt ljus för bygget.
Planerar du att ta med hela familjen för en tur till Kolmården i sommar? Ladda ordentligt med kronor på kortet för det är inte billigt. Särskilt inte om du kör en dieseldriven bil.
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar