Den svenska trafikmiljön skiftar utseende. De bemannade mackarna läggs ner och ersätts av laddstolpar. Även för oss som fortfarande tankar bensin eller diesel erbjuds obemannade mackar. Hur kul är det?
Såsom varande nostalgiker ska jag presentera min drömmack innan den försvinner helt och hållet. Den innehåller följande kriterier:
1) Lukt av olja och däck.
2) Ett litet, skitigt kontor med en väggalmanacka med lättklädda flickor.
3) Ett kassabiträde, okunnig om bilar och dess framförande. Desto bättre på att grilla korv.
4) Ett bärande element i mackmiljön är Mackhängaren. En man i yngre medelåldern vars värld består av bilar. Stora bilar, små bilar, bilar med flak och bilar utan flak. Han tillbringar söndagseftermiddagarna på macken och beklagar sig över att TV visar för lite motorsport. Han trakasserar övriga kunder och dömer ut deras fordon som varande rosthögar eller håller föreläsningar om krängningshämmare, kardantunnlar och fjäderbensbelastare. Volvos senaste modell analyseras in på bara underredet. Han tillbringar en halvtimme i det ljusskygga hörnet med porrtidningar. Det händer att han dukar upp eftermiddagsfikat på locket till glassboxen. Arbetsplatsen är bakom ratten på en lastbil men till nästa veckoslut är han tillbaka.
5) En kyldisk med röda och gula lemonadflaskor och ett godisställ med Ahlgrens Bilar. Kvällstidningar.
6) Sommartid en stor låda med badbollar, badmintonracketar, vattenpistoler, krocketspel, fotbollar, kylväskor spinnspön och fiskedrag. Här kan pojkar i alla åldrar göra prisvärda fynd.
I vissa mackar kan man fortfarande köpa en liter olja.
En samling laddstolpar på en asfaltplan blir knappast roligare. Bevara den svenska macken! Lika viktig för den svenska självbilden som röd stuga med vita knutar.
Vilken hembygdsförening skyddar och vårdar den svenska MACKEN?
I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...
Kommentarer
Skicka en kommentar