Med Jacob vid tangentbordet

Långa händelselösa vinterdagar ger tid för att rota i källare och skåp. I ett väl undangömt kuvert hittade jag några små bilder när min far byggde en ruffad snipa (690 cm lång) på Råssnäsvarvet 1948, samma år som jag föddes. Om inte jag är felunderrättad har väl varvsbyggnaden samma utseende idag. Vid kaffebordet under en paus i arbetet ses fyra män på en bild. Fr v Tage Mogren, Gunnar Hamré, min far Bror Jakobsson och Ernst Johansson även kallad Finn-Johan. Den senare byggde en folkbåt kallad Örnen och som senare hamnade i Vadstenafamiljen Emilssons ägo. Tage Mogren skulle jag själv lära känna ett tjugotal år senare när jag fick anställning på Luxor. Tage var kreditchef på företaget och den som avgjorde om radiohandlarna skulle några varor att handla med. Vår snipa, som kallades Maringann, efter mina tre äldre systrar fick senare sin hemmahamn i Mörtviken. Bilden visar båten med Skepparpinan i bakgrunden, det vill säga den plats där bron nu finns. Farsan byggde också en sjöbod i M...

Under mina år som försäljare på Luxor på 1970-talet blev det många mil bakom ratten. Distrikt 5 var stort, från Örebro i söder till Sundsvall och Sveg i norr. Hela Dalarna och Hälsingland och dess krogliv låg för mina fötter för radiohandlarna förväntade sig två vita och en brun till maten. En av de intressantare vägarna var den från Orsa rakt norrut till Sveg. Idag heter den E 45 men jag minns inte vad den kallades då. 15 mil av obruten barrskog och glest mellan byarna. Ett snöpinat helvete på vintern men gudomligt vackert på sommaren med en sikt på flera mil ovanför de skogklädda åsarna. Trafiken var gles och varannan mötande bil var tyskregistrerad och hade stora renhorn på taket. Först såg man renhornen, sen såg man vindrutan och till sist själva karossen. Undrar var renhornen slutligen hamnade? I sovrummet, köket eller vardagsrummet ovanför teveapparaten? Bayern München i cupmatch övervakad av svenska renhorn liksom. Någonstans i närheten av Tandsjöborg stod hon, den liftande...

Söndagseftermiddagens toppnyhet i Corren var att en 24-årig lastbilschaufför stoppat på E 4 med för många positionsljus på taket. Det var en mc-polis som upptäckte den regelvidriga lastbilen och nu riskerar chauffören att betala 500 kr i böter. Lite roligare var den nyhet som fanns att läsa i Tranås Tidning för ett par år sedan. Polisen hade bötfällt en cyklist för att ha överträtt hastighetsgränsen på 50 km/tim. Nyheten fick spridning i hela landet genom TT:s försorg. Konkurrenten Tranås-Posten kollade med polisen som förnekade att de hade bötfällt någon cyklist. Därmed bröt TP mot en av journalistikens grundregeler: kolla aldrig en nyhet för då spricker den. Ännu skojigare var det för några år sedan när man kunde läsa följande nyhet i Corren. Par får böta för E 4-hångel. Ett par får böta 30 000 kr efter närkontakt i en öppen Porsche. Detta hände efter att de inhandlat glass och polkagrisar i Gränna. Det har jag alltid sagt om Gränna. Undvika polkagriser. Det är något lurt med formen....

  V intermörkret ligger tungt över nejden och vi golfare lider svårt. Hur ska man bäst tillbringa den väl tillmätta fritiden för att lägga grunden för en strålande vårstart? Vinterträning handlar numera om att med hjälp av olika redskap förbättra stabiliten och rörligheten i bålen. Överkroppen ska inte falla ihop som en illa lagad sufflé sista nio. När jag började spel på 1970-taletvar vi noga med att följa Svensk Golfs träningstips. Två av de mer udda inslagen var att klämma fast en handduk i höger armhåla (högerspelare) och att slå med en järnklubba på bildäck. Det förra var för att tvinga bålen att röra sig i rätt riktning och att inte låta armarna fladdra iväg. Att slå på bildäck var meningslöst men det dröjde ett tag innan jag kom till den insikten. Man skulle slå så hårt att däcket flyttade sig ett par centimeter men jag fick bara ont i händerna. De fåtaliga spelare som praktiserade träningsmetoden stod i ett hörn av rangen såg ut att vilja befinna sig någon annanstans. ...

                                                                   Tiden utmätt för den jättelika silon. V äderstads förvandling från tynande byhåla till en tätort med växtvärk är anmärkningsvärd och glädjande. Väderstadverkens utveckling är väl känd och ett ”kluster” av butiker och serveringar har vuxit fram som lockar besökare från ett relativt stort omland. Och flera spännande förändringar är på gång som gäller ICA-butikens placering och silons framtid. För ett år sedan beslutade kommunfullmäktige att köpa in silon och totalt 20 000 kvm mark för 1,5 miljon kr med avsikten att riva silon för att frigöra tomtmark. Kostnaderna för att riva silon är beräknade till 3,5 miljoner kr och rivningslov beviljades i oktober 2020. Tätortens framtid diskuterades på byggnads- och räddningsnämn...

  Men tipset var för bra för att lämnas åt sidan. Vi gjorde diskreta förfrågningar bland grannarna på ”Mösen”. En av dem som vi kontaktade var ägare till en av traktens största gårdar, en storodlare av morötter och potatis. Han förklarade lite pressat att han av polisen fått order att hålla ett öga på det unga paret men att han blivit tillsagd att knipa käft om någon utomstående ställde frågor. När vi minuten senare ringde rotelchefen visade det sig att lantbrukaren redan ringt och skvallrat. Han var irriterad och sa till oss på skarpen att vi skulle sluta med vårt ”Blomkvisteri”. Nej. Så sa han inte för han var inte tillräckligt begåvad för en sådan metafor men innebörden var densamma. Telefonsamtalet förbättrade inte våra relationer. Veckorna gick, månaderna gick, andra triviala arbetsuppgifter tog över och saken höll på att falla i glömska när plötsligt nyheten om ett större tillslag mot stugan kom på senvintern. Flera anhålla, bland annat vårt unga par. Vi förbannade förstås...

  Ett överraskande telefonsamtal, mängder av amfetamin och sura poliser. Läs om true crime på Dags Mosse.                                         Mycket amfetamin och hasch har transporterats på gamla E 4. S amtalet kom sent en hösteftermiddag. ”Hej, jag heter Kjelle. Vill du veta hur knarkhandeln går till i västra Östergötland? Vi kan träffas i kväll.” Den första tanke som slog mig var att det är någon kompis som drev med mig. (Practical jokes var rutin på den redaktionen). Men min nyfikenhet var väckt. Försiktigt förhörde jag mig om hans kunskaper i ämnet och nyfikenheten ökade. Men vågade jag träffa honom.? Jag gick in till min arbetskamrat Janne Hylander och frågade han ville följa med på en guidad tur i knarkets Östergötland. Jodå, han blev lika nyfiken som jag på den mystiske Kjelle och vad han hade att berätta. Vi kom överens om att träffas utanför kyrk...