Åren går men kärleken till fotboll består

Årets VM-turnering i Brasilien är den femtonde i ordningen sedan Sverige stod för värdskapet 1958. Åtskilliga goda minnen från de tillfällen när Sverige deltog och spelade bra (1958, 1974, 1978 och 2002) och mitt starkaste minne är från 1958.

Sommaren 1958 slogs VM och regelskeppets Wasas bärgning om utrymmet på tidningarnas förstasidor. Dykarbasen Fältings trygga, pipförsedda nuna var nästan lika vanligt förekommande som Gren, Liedholm, Nacka och Kurre Hamrin.

VM var den första TV-sända och åtskilliga radiohandlare lade grunden till en förmögenhet genom att sälja 17-tums svartvita apparater. Men till mitt föräldrahem på Storgatan 21 hade TV ännu inte hittat.

Men svåger Rune, gift med min äldsta syster Vivi, tyckte att den fotbollstokiga nioåringen borde få se en match på TV. Kvartsfinalen mot Sovjetunionen, eller Ryssland, som vi sa redan på den tiden, och vi styrde kosan mot legendariska Vättervågen i Varamon. Morsans cykel var färdmedlet. Rune vid styret och jag på pakethållaren.

Vi köpte biljetter och hela lokalen var fylld av manspersoner i olika åldrar. 17-tummaren av märket Luxor tronade på en liten scen vid väggen. Det var som en biosalong med en förbålt liten duk. Anna-Stina Ginman serverade kaffe, läsk, bullar och sockerkaka i pausen och jag orkade inte dricka upp min banancider från Hammars bryggeri. När Kurre Hamrin gjorde avgörande 2-0 reste sig publiken upp och vrålade ut sin glädje men taket höll.

”Nu hamnar Jasjin och hans kompisar i Sibirien”, sa en gubbe till Rune när matchen var slut.

Sibirien? Vi cyklade hem mot Storgatan och i höjd med Furulid frågade jag Rune. Vad menade han med Sibirien? Ja, förklarade han: allmänt misshagliga personer, folk med felaktiga åsikter eller såna som gör bort sig hamnar i Sibirien. Där är fruktansvärt kallt. Kallare än Vättern en dålig sommar.

Det var första gången jag fick en insikt som sambandet mellan idrott och politik.

Men vad gjorde det när Sverige nästan vann VM, Rune fixade Julles autograf, solen sken varje dag och badtemperaturen i Vättern var 22 grader. Wasa kom allt närmare ytan och Richard Dahl blev Europamästare i höjd på Stockholms stadion senare på sommaren. En sommar i Motala värd att minnas.

Finaldagen tillbringade jag hos en annan syster i Boxholm. Att den andre fotbollstokige svågern inte tog med mig till den TV-sändningen tog jag som en (liten) man. Inga och jag lyssnade på radiosändningen och innan matchen länsade jag kiosken på Storgatan på lagret av salt lakrits. Godbitarna delade jag med min ettåriga systerson Roger som idag är en 57-åring med fyra barn och ett barnbarn. Nioåringen på cykeln är pensionär.

Åren går men kärleken till fotboll och salt lakrits består.