Den
30 oktober 1997 var en speciell dag i Motala tingsrätt. Rättegången mot Sölve
Conradsson och övriga i Motalaskandalen pågick och foajén var fylld av åtalade,
advokater, journalister och åhörare. Inte alla lade märke till en kortvuxen 19-åring i vit t-tröja och svarta träningsoverallsbyxor som med händerna fängslade
på ryggen fördes till ett väntrum eskorterad av två poliser. Den unge mannen hade någon vecka
tidigare strypt sin f d flickvän Anna Hede till döds i Bondebacka.
Häktningsförhandlingen
var över på en timme. Den unge mördaren erkände sitt fasansfulla brott och hans
försvarare, advokat Tord Cederberg, motsatte sig inte häktning. Medan
rättegången mot Sölve et consortes malde på satt 19-åringen i en polisbil på
väg mot häktet i Norrköping. Chefsåklagare Lisbeth Johansson ledde utredningen
– samma åklagare som ledde utredningen av Malexandermorden – och var kortfattad
när hon mötte pressen efter förhandlingen men bekräftade att mordplats och
fyndplats var identiska.
För att berätta den här storyn måste jag backa
någon vecka. Det var sen söndagseftermiddag och jag förberedde mig för hemgång
när telefonen ringde. Polisen var på tråden och ville ha en efterlysning på en
17-årig flicka som varit försvunnen sedan lördag förmiddag. En koll med
huvudredaktionen visade att det gick bra. Så måndagstidningen hade bild på Anna
och en kort text om att hon varit försvunnen sedan ett par dygn.
Måndagen
förflöt utan dramatik. Jag hade kontakt med kommissarie Håkansson men inga
framsteg i spaningarna rapporterades. Tidigt på tisdagsmorgonen väckte
redaktionschefen Anders Nilsson mig. ”Anna Hede är funnen mördad men polisen
vill inte säga var. Förre pojkvännen har erkänt mordet vid 23-tiden efter ett
självmordsförsök. Ta dig hit snabbt så får du och fotografen börja leta.”
Vi åkte på måfå ut mot Råssnäs men hittade
inget. Så småningom började min hjärna fungera efter det snabba uppvaknandet.
Både mördaren och offret hade bott i Gamla stan och de gick på Platenskolan.
Vad är närmaste vägen till Platen om man bor i Gamla stan? Jo, genom
Bondebacka. Vi styrde mot det skogsområde där jag som barn spelat fotboll och
lekt indianer och vita och 150 meter in på vägen mot Radiomasterna stod
kriminalteknikernas blå buss parkerad. En kort bit in i skogsdungen bredvid ett
livligt frekventerat promenadstråk var fyndplatsen belägen. Avspärrningen
vaktades av en polis som jag kände från Mjölby. Det visade sig att 19-åringen
erkänt mordet vid 23-tiden på måndagen och fem timmar senare hade en
hundpatrull hittat kroppen i Bondebacka.
Efter
20 minuters väntan anlände rättsläkaren med sin svarta väska och efter
ytterligare 20 minuter kom Motala Tidnings reportageteam tillsammans med
Aftonbladets fotograf Tommy Mardell. Under tystnad fotograferades transporten
den korta vägen till bårbilen.
Vi var lite missnöjda med bildmöjligheterna och
ville skaffa oss en överblick över området. Valet föll på ett av höghusen som
gränsade till skogen. Vi åkte upp några våningar på vinst och förlust för att hitta
ett lämpligt placerat fönster och valde en dörr. En äldre dam öppnade och vi
förklarade vårt något märkliga ärende.Den
gamla damen var mycket vänlig och lät oss ta en titt ut genom
vardagsrumsfönstret som vette mot Bondebacka. Omgående kunde vi konstatera att
lövträden dolde fyndplatsen och lika glad var jag över det.
Lägenhetsinnehavaren hade varit arbetskamrat med offrets farfar och bjöd på
nybakade bullar. Situationen var något absurd. Här stod jag, en gravid fotograf
och en gammal dam och diskuterade Motalabekanta medan en ung flicka låg mördad
i en skogsglänta något hundratal meter från huset. Vi avlägsnade oss skyndsamt
och i hissen svalde jag det sista av bullen.
Utredningen visade att paret hade träffats på
lördagsmorgonen i Gamla stan och 19-åringen föreslog att de skulle ta en
gemensam promenad till Platenskolan där han skulle hämta en kvarglömd bok. Frågan
om det var en fint för att lura med henne till Bondebacka fick aldrig något
svar.
Rättegången
i början av december avslöjade nästan makabra detaljer. Vid lunchtid på lördagen
stötte Annas mor på gärningsmannen utanför den senares bostad i Gamla Stan. Hon
var ute och sökte efter Anna som inte hörts av sedan lördagsmorgonen. X sa att
han inte visste var Anna höll hus. Då låg mordet bara ett par timmar tillbaka.
”X var stressad och sa att han var försenad
till en innebandymatch på Lagmansskolan i Mjölby. Jag erbjöd mig att skjutsa
honom dit. Han var nervös under resan men det trodde jag berodde på att han var försenad."
Domarskapet
i matchen gick illa. X var helt borta och båda lagen var rasande över hans
konstiga domslut. Hans domarpartner, en något äldre man från Norrköping, var
något förvirrad, berättade han vid vittnesmålet i Motala tingsrätt.
”Jag begrep ingenting. När vi dömde vår första match
i Motala Sporthall på morgonen var allt som vanligt. Nu fungerade det inte
alls”, sa Norrköpingsdomaren samtidigt som han en kastade en frågande blick mot
svaranden som tittade ner i bordet.
Annas
pappa berättade att förhållandet startade bra men att gärningsmannen var
svartsjuk, kontrollerande och misstänksam. Ibland tog det sig löjeväckande
former. När familjen hade gäster blev X jättesur om han inte fick sitta bredvid
Anna varenda minut. När hon gjorde slut på förhållandet tog han brytningen
hårt.
Rätten
gjorde ett försök att utröna om mordet var planerat eller om det var en
stundens ingivelse utan att egentligen lyckas. Åklagare Jonas Strömberg hävdade att mordet var en genomtänkt handling.
X dömdes till åtta års fängelse för mord. Ett förhållandevis
lågt straff men så fick han också ”ungdomsrabatt.”
Några
veckor gick och något som kunde kallas en vardagslunk uppstod. En viss oro
uppstod på redaktionen när Annas morfar dök upp en dag och jag såg att pulsen
steg på redaktionschefen Anders Nilsson. Skulle vi förvänta oss skäll? Nej, han
ville bara ha ett antal tidningar med artiklarna om mordfallet som han skulle
skicka till släktingar i Norrland. Han erbjöd sig till och med att betala för
dem men det slapp han naturligtvis.
Hur gick det sedan? Gärningsmannen avtjänade sitt
straff på en anstalt i Norrland och frigavs villkorligt efter fyra år. Han fick anställning som begravningsentreprenör i Kiruna men den anställningen tog slut efter ett misslyckat dubbelrån mot Nordea och Handelsbanken i i Kiruna 2003. Senare tog han sitt liv.
Ett par månader efteråt blev jag kontaktad av två journaliststudenter som ville intervjua mig om dessa dramatiska dagar inför en examensuppsats. De hade valt ut en särskild dag i ett antal mindre och större tidningar och kollat upp bladens respektive vänsterkryss. Vilka motiv låg bakom nyhetsvärderingen, varför jag skrev som jag gjorde och andra frågeställningar kring artikeln.
Det var en grundlig,
bandinspelad intervju
som genomfördes på redaktionen och en nyttig erfarenhet. Låt mig bara
konstatera att jag vill vara den som ställer frågorna.
Ett brutalt
våldsdåd skakar om en liten stad där ”alla känner alla.” Även undertecknad
berördes på ett personligt plan. Anna Hedes pappa och jag hade bott grannar vid
Borgmästaretorget och jag var skolkamrat på Norra med hans äldre syskon. Jag
mindes familjen Hede på Borgmästaregatan mycket väl även om vi inte umgicks
närmare. Vid sådana här tillfällen får man lägga känslorna åt sidan och försöka
utföra sitt arbete med någon sorts professionell distans. Om jag lyckades får andra avgöra.
Härifrån spanade vi. |
Kommentarer
Skicka en kommentar