Fortsätt till huvudinnehåll

Golfbanor väcker känslor



Under de dryga 40 år jag varit involverad i golfsporten har etableringen av nya banor vållat känsloutbrott och debatt. Entusiasterna som velat bygga nytt har ofta känt sig missförstådda av allmänhet och myndigheter. Inte sällan har golfmotståndarna varit uppbackade av tjänstemän i rutiga skjortor på Länsstyrelsens naturvårdsenhet. Fantastiska naturfenomen, som ingen nämnt tidigare, har kommit upp på bordet när golfvännerna visat intresse för ett område. Många hade uppfattningen så sent som på 70-talet att golf var en direktörssport och sådana skulle hållas kort. Åtskilliga banidéer kom inte längre än till en skiss på papperet.

Jag har följt tillblivelsen av tre banor på nära håll, det handlar om Mjölby GK, Flemminge och Ombergs GK. På den första gick det ganska smidigt tack vare en positiv inställning från kommunens sida. Det var endast en arrendator som fick lösas ut mot en dyr penning vilket sved för den nya klubben hade inga pengar i mitten av 1980-talet. Däremot minns jag inga kontroverser när Ombergs GK anlade sin bana på det gamla skjutfältet. Hellre golfbollar än bomber och granater vid Vätterns strand.

Flemminge GK i Boxholm hade det betydligt besvärligare att åstadkomma den nuvarande banan. Jag var med på två offentliga möten och häpnade över den ogina inställning som visades av ortens skidåkare, orienterare och dragkampare. De ville inte ha sällskap av golfspelare i omedelbar närhet av Flemminge gamla skola. Den niohålsbana som finns idag har små likheter med den ursprungliga banskissen.

Och nu har vi hamnat i ett läge där en golfbana kanske försvinner. Det handlar förstås om Linköpings GK som funnits sedan 1945. Länge var Linköping tillsammans med Klinga i Norrköping de enda 18-hålsbanorna i länet. Men Mjärdevi och universitetsområdet kryper allt närmare och enligt den styrande majoriteten (S, L och Mp) finns ett större behov av bostäder än utrymme för 250-metersdrivar.


Styrelsen för klubben, som arrenderar marken av Linköpings kommun, motsätter sig förstås dessa planer. Golfbanan behövs som en grön lunga i den växande stadsbebyggelsen hävdar man. Klubben har en historisk förankring i den svenska proffsgolfen. Två SEO-tävlingar arrangerades i början av 1980-talet och självaste Seve Ballesteros vann en av dem. För ett par år sedan besökte Annika Sörenstam banan för en clinic i samband med en tävling för flickjuniorer.

Vem har rätt eller fel? Ja frågan är inte enkel att besvara för en som bor i en grannkommun. Vi får hoppas att politikerna i demokratisk ordning fattar det beslut som gagnar Linköpings invånare bäst.

Om man ska ta Correns debatt- och insändarsidor som måttstock har golfklubben Linköpingsbornas sympati. Det har varit en majoritet som förespråkat fortsatt existens för golfbanans del.

Jag är lite nyfiken på vad oppositionen i Linköping har för åsikt i frågan och kan inte se om Paul Lindvall (M) eller Muharrem Demirok(C )har uttalat sig. (Om jag missat det så påpeka gärna var och när). Lindvall har kanske nog med krisen i RTÖG och Demirok med att bli omvald som ÅFF-ordförande.

Tänk om golfbanans öde kan bli en lokal valfråga i nästa års valrörelse? Det vore väl häftigt?


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...