Fortsätt till huvudinnehåll

En liten kommun göder statskassan

Något av det mest meningslösa som förekommer är när en åklagarmyndighet dömer ut företagsbot till en kommun.

Ni har säkert läst Correns artikel idag om att Ödeshögs kommun får böta 30 000 kronor för att ha förvarat slam på åkermark. I vanlig ordning när miljöbrott utreds hittar inte åklagaren någon ansvarig tjänsteman utan kollektivet får ta straffet.

Misstag och försummelser i Ödeshögs kommun som påtalas av myndigheterna är ganska vanliga och kommunstyrelsens ordförande Magnus Oscarsson gör en halv pudel i dagens tidning. Det har blivit ganska många pudlar genom åren.

Miljöåklagaren har avgjort en annan Ödeshögsfråga samtidigt. Våren 2007 gick orenat avloppsvatten ut direkt i Vättern vid Hästholmen. Orsaken var att pumpstationen inte klarade av att pumpa vattnet vidare sedan en av pumparna hade skrotats. Den missbedömning som då gjordes gick inte att bevisa som brottslig anser miljöåklagaren.

Jag skrev själv om detta i Corren och min minnesbild är att den förklaring som gavs, var att förvaltningen av kommunstyrelsen blivit nekad de pengar som behövdes för att köpa en ny pump. Inget uppsåt alltså, men det krävs inte särskilt mycket fantasi för att förutse att problem skulle uppstå.

Varför är det då meningslöst at döma ut företagsbot till en kommun? Jo, därför att boten drabbar en liten fattig kommun utan egentliga reserver och slår direkt mot dess invånare/skattebetalare. Några andra pengar finns inte att hämta. En liten kommun göder en betydligt rikare statskassa. Det måste finnas andra och effektivare sanktionsmetoder.

Är då 30.000 kronor för en kommun så mycket att bråka om? Ja, det är det. Jag har gjort experimentet att översätta boten till Linköpingsmått vilket motsvarar en summa på 690.000 kronor.

Då hade rubriken i Corren varit betydligt större och svartare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.