Fortsätt till huvudinnehåll

En oskyldig blå och vit halsduk

Detta kåseri skrev jag 2004. Men det håller också idag. LHC har fortfarande svårt att vinna sympatier i Östergötland utanför Linköping. Det märks inte minst på inläggen på Facebook under matchkvällarna.
"Tonen var uppfordrande, pannan rynkad. Blicken koncentrerad.”Men vad är det du har om halsen?”
Detta var en fråga som inte gick att nonchalera. ”Det är en lotterivinst, pep jag och tog ett ofrivilligt tag om halsen och hoppades slippa fler frågor.
Det var så det började, mitt eget höstliga Via Dolorosa i Mjölby. Jag hade nämligen gjort misstaget att klä mig i en blå och vit halsduk. Ett ganska oskyldigt plagg, men ack vad jag bedrog mig på den punkten.
Den snabbtänkte läsaren har nu förstått att jag dragit på mig en halsduk försedd med LHC: s logotype och är inte lite förvånad över reaktionerna. Arbetskamrater, grannar, sonen och hans kompisar, arbetsförmedlare, advokat, kommunalråd (Brynäsare), sporthandlare och annat löst folk har oombedda kommenterat mitt val av halsprydnad. Däremot har varken hustru eller dotter, som vanligen kritiserat mina val av kläder, haft några synpunkter. Ännu.
Det känns lite märkligt när en gammal bekant plötsligt tappar tråden i ett resonemang, blicken irrar neråt och så kommer det: ”håller du på LHC nu”? Ibland har jag glömt att burit just den halsduken och stammar fram ett förvirrat ”va”.
Vid dags datum har på en dryg månad 15 personer kommenterat LHC-plagget; elva har varit negativa, tre positiva och en neutral, eller möjligen diplomatisk. Den mest positiva var en arbetskamrat med 12-årig son jag stötte ihop med på systembolaget. Snygg halsduk du har, sa han och var inte det minsta ironisk. Sonen, iförd blå LHC-mössa tittade intensivt på mig men sade inget. Tack, sa jag och gick vidare åt rödvinsthållet. Tio minuter senare återkom far och son, den förre med en flaska glögg i näven. ”Du, var har du köpt halsduken. Jakob vill gärna ha en sån.”
Om det inte varit så kallt hade jag slitit av mig halsduken och skänkt den till grabben.
En fundering infinner sig. Varför är LHC så impopulärt utanför Linköping? Hade jag blivit lika mobbad om jag burit en blå och vit halsduk från IFK Norrköping? Knappast, där hade det väl räckt med en medlidsam blick. Min teori är att killar i min medelhöga ålder har sina bestämda favoriter som Björklöven, Leksand, Brynäs, Frölunda eller HV 71 sedan lång tid. Elitserien eller allsvenskan, toppen eller botten, det spelar ingen roll. Sitt lag håller man på i vått eller torrt. LHC är trots allt ganska nya i elitsammanhang och Mike Helber & co har en del att göra på marknadsföringens område.
Vilket lag jag håller på? Brynäs, förstås.
Vän av ordning frågar förstås varför bära en LHC-halsduk om jag inte håller på laget? Ja, jag var helt omedveten om plaggets symbolvärde. För mig var det något att värma sig med för ni ska veta att det blåser snålt på Kungsvägen i Mjölby."
Detta var 2004 och sedan dess har jag konverterat. Jag håller på LHC numera även om jag inte är den mest högljudda supportern. Även Brynäs har en del i mitt hockeyhjärta. I kvällens semifinal mot Djurgården är det ingen tvekan om vilka jag håller på.

Kommentarer

  1. Din reflektion stämmer nog bra, vill bara tillägga ordet missunnsamhet. Själv har jag sen barnsben hållit på Frölunda men numera är det LHC som gäller.

    Kenty och sedermera LHC var absolut inga favoriter i början, tvärtom. Rubrikerna i tidningarna var väl sällan ogrundade, men jag ändrade mig verkligen när jag såg klubbens målmedvetna och seriösa satsning.

    Så småningom bevakade jag även ett hundratal matcher åt dåvarande Pressens Bild, och blev ännu mer imponerad och det är jag än i dag.


    Köpelag säger någon, javisst är det ett köpelag, men nämn något lag som inte är det. Sen hoppas man alltid att så många egna produkter som möjligt ska få chansen, kanske 6 - 8 st, som HV och SSK.

    Andra hävdar att de snor åt sig större delen av sponsorpengar i trakten. Tja, men minns att de inte för alls så länge sedan var på samma nivå som andra lag runt omkring. Alla lag (inte bara hockeyn)hade chansen att göra samma satsning. Hade herrfotbollen i Linköping enat sig tidigare (1976?)och hamnat i allsvenskan är det väl tveksamt om sponsorerna stått i hockeykön.

    Linköpingsborna behövde ett lag i högsta serien och LHC hann först. Även om man har ett annat favoritlag tycker jag det känns lite småaktigt när folk spyr sin galla av ren missunnsamhet.

    SvaraRadera
  2. Håller med Jalle. Idrottsklubbar konkurrerar om publikens gunst och sponsorernas plånböcker. Hela samhället är uppbyggt på konkurrens så varför ska idrotten vara undantaget. Det är alltid tävling. Jag tror att missunnsamheten egentligen inte är riktad mot föreningen utan mot Linköping som högfärdig RESIDENSSTAD. Yttersta domen i Kråkvinkel lever kvar än.

    SvaraRadera
  3. Vi som bor i residensstaden är högfärdiga, trälsinnade och lite svårmodiga (som medelsvensken i allmänhet, tror jag). Framför allt yttrar det sig i att vi inte litar på de intilliggande tätorternas invånare... inte ens om de försöker se ut som Linköpingsbor och klär sig i blåvit halsduk.
    Fd Mjölbybo

    SvaraRadera
  4. Ha,ha retsticka. Din tillvaro som Linköpingsbo har väl knappt satt sig än. Ett par år, vad är det?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...