Fortsätt till huvudinnehåll

En oskyldig blå och vit halsduk

Detta kåseri skrev jag 2004. Men det håller också idag. LHC har fortfarande svårt att vinna sympatier i Östergötland utanför Linköping. Det märks inte minst på inläggen på Facebook under matchkvällarna.
"Tonen var uppfordrande, pannan rynkad. Blicken koncentrerad.”Men vad är det du har om halsen?”
Detta var en fråga som inte gick att nonchalera. ”Det är en lotterivinst, pep jag och tog ett ofrivilligt tag om halsen och hoppades slippa fler frågor.
Det var så det började, mitt eget höstliga Via Dolorosa i Mjölby. Jag hade nämligen gjort misstaget att klä mig i en blå och vit halsduk. Ett ganska oskyldigt plagg, men ack vad jag bedrog mig på den punkten.
Den snabbtänkte läsaren har nu förstått att jag dragit på mig en halsduk försedd med LHC: s logotype och är inte lite förvånad över reaktionerna. Arbetskamrater, grannar, sonen och hans kompisar, arbetsförmedlare, advokat, kommunalråd (Brynäsare), sporthandlare och annat löst folk har oombedda kommenterat mitt val av halsprydnad. Däremot har varken hustru eller dotter, som vanligen kritiserat mina val av kläder, haft några synpunkter. Ännu.
Det känns lite märkligt när en gammal bekant plötsligt tappar tråden i ett resonemang, blicken irrar neråt och så kommer det: ”håller du på LHC nu”? Ibland har jag glömt att burit just den halsduken och stammar fram ett förvirrat ”va”.
Vid dags datum har på en dryg månad 15 personer kommenterat LHC-plagget; elva har varit negativa, tre positiva och en neutral, eller möjligen diplomatisk. Den mest positiva var en arbetskamrat med 12-årig son jag stötte ihop med på systembolaget. Snygg halsduk du har, sa han och var inte det minsta ironisk. Sonen, iförd blå LHC-mössa tittade intensivt på mig men sade inget. Tack, sa jag och gick vidare åt rödvinsthållet. Tio minuter senare återkom far och son, den förre med en flaska glögg i näven. ”Du, var har du köpt halsduken. Jakob vill gärna ha en sån.”
Om det inte varit så kallt hade jag slitit av mig halsduken och skänkt den till grabben.
En fundering infinner sig. Varför är LHC så impopulärt utanför Linköping? Hade jag blivit lika mobbad om jag burit en blå och vit halsduk från IFK Norrköping? Knappast, där hade det väl räckt med en medlidsam blick. Min teori är att killar i min medelhöga ålder har sina bestämda favoriter som Björklöven, Leksand, Brynäs, Frölunda eller HV 71 sedan lång tid. Elitserien eller allsvenskan, toppen eller botten, det spelar ingen roll. Sitt lag håller man på i vått eller torrt. LHC är trots allt ganska nya i elitsammanhang och Mike Helber & co har en del att göra på marknadsföringens område.
Vilket lag jag håller på? Brynäs, förstås.
Vän av ordning frågar förstås varför bära en LHC-halsduk om jag inte håller på laget? Ja, jag var helt omedveten om plaggets symbolvärde. För mig var det något att värma sig med för ni ska veta att det blåser snålt på Kungsvägen i Mjölby."
Detta var 2004 och sedan dess har jag konverterat. Jag håller på LHC numera även om jag inte är den mest högljudda supportern. Även Brynäs har en del i mitt hockeyhjärta. I kvällens semifinal mot Djurgården är det ingen tvekan om vilka jag håller på.

Kommentarer

  1. Din reflektion stämmer nog bra, vill bara tillägga ordet missunnsamhet. Själv har jag sen barnsben hållit på Frölunda men numera är det LHC som gäller.

    Kenty och sedermera LHC var absolut inga favoriter i början, tvärtom. Rubrikerna i tidningarna var väl sällan ogrundade, men jag ändrade mig verkligen när jag såg klubbens målmedvetna och seriösa satsning.

    Så småningom bevakade jag även ett hundratal matcher åt dåvarande Pressens Bild, och blev ännu mer imponerad och det är jag än i dag.


    Köpelag säger någon, javisst är det ett köpelag, men nämn något lag som inte är det. Sen hoppas man alltid att så många egna produkter som möjligt ska få chansen, kanske 6 - 8 st, som HV och SSK.

    Andra hävdar att de snor åt sig större delen av sponsorpengar i trakten. Tja, men minns att de inte för alls så länge sedan var på samma nivå som andra lag runt omkring. Alla lag (inte bara hockeyn)hade chansen att göra samma satsning. Hade herrfotbollen i Linköping enat sig tidigare (1976?)och hamnat i allsvenskan är det väl tveksamt om sponsorerna stått i hockeykön.

    Linköpingsborna behövde ett lag i högsta serien och LHC hann först. Även om man har ett annat favoritlag tycker jag det känns lite småaktigt när folk spyr sin galla av ren missunnsamhet.

    SvaraRadera
  2. Håller med Jalle. Idrottsklubbar konkurrerar om publikens gunst och sponsorernas plånböcker. Hela samhället är uppbyggt på konkurrens så varför ska idrotten vara undantaget. Det är alltid tävling. Jag tror att missunnsamheten egentligen inte är riktad mot föreningen utan mot Linköping som högfärdig RESIDENSSTAD. Yttersta domen i Kråkvinkel lever kvar än.

    SvaraRadera
  3. Vi som bor i residensstaden är högfärdiga, trälsinnade och lite svårmodiga (som medelsvensken i allmänhet, tror jag). Framför allt yttrar det sig i att vi inte litar på de intilliggande tätorternas invånare... inte ens om de försöker se ut som Linköpingsbor och klär sig i blåvit halsduk.
    Fd Mjölbybo

    SvaraRadera
  4. Ha,ha retsticka. Din tillvaro som Linköpingsbo har väl knappt satt sig än. Ett par år, vad är det?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.