Fortsätt till huvudinnehåll

TV-apparater är billigare

På 1970-talet var jag säljare på Luxor Industri AB i Motala med Mellansverige som distrikt. Jag fick goda inblickar i hur hemelektronikhandeln fungerade och slås av likheterna med dagens handel, nämligen överetablering av butiker och hård prispress. Det senaste offret var som bekant Onoff som gick i konkurs i början av veckan.

Två avgörande skillnader finns. Dagens handel domineras av några stora kedjor som Expert, Elgiganten, Media Mark, Siba och fram till denna vecka Onoff, vilka karakteriseras av aggressiv marknadsföring och låga priser. På 70-talet saknades butikskedjor av motsvarande slag utan marknaden dominerades av privatägda butiker. De senare var mer eller mindre knutna till respektive huvudleverantör; Luxor, Philips eller Telefunken.

Men det är en spännande bransch som i jämn ström lanserat nya produkter med bättre prestanda, högre kvalitet och lägre priser. På 70-talet kom VHS-bandspelarna, sedan följde satellitmottagare, Walkman, mindre och billigare musikanläggningar, DVD-spelare, mobiltelefoner och de gamla tjock-TV har ersatts av platt-TV med fantastisk bild. För att inte tala om digitala kameror för stillbild eller rörlig bild.

Om vi tittar närmare på den dominerande produkten, TV, kan vi konstatera att den blivit mycket billigare med åren. En 26-tums TV kostade 1975 cirka 5 000 kronor och samma pris råder idag. 5 000 kronor då motsvarar 25 636,98 kronor i juni 2011. (412,74 procent).

Tänk om personbilar haft samma prisutveckling? Eller bensinpriset? Tanken svindlar.

Idag är det ytterst sällan en TV-apparat krånglar. Det har gått så långt att de serviceverkstäder som fanns i varje butik är borta idag. Möjligen kan ett blixtnedslag vålla problem.

Och framförallt är programutbudet annorlunda. Då fanns två kanaler att titta. Idag har jag 24 kanaler att välja bland även om jag bara tittar på sex eller sju.

Prisuppgiften kommer från SCB:s hemsida.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...