Biogas är den nya innedrogen

Stopp och belägg. Cvijeta Stojnic-Karlsson (MP) drar i handbromsen för Ödeshögs biogasprojekt. För stort, för riskfyllt och ett beslut fattat på för tunt beslutsunderlag. Ska kommunen låna upp 30 miljoner kronor krävs en ordentlig utredning och noggranna kalkyler hävdar hon och kommer att yrka återremiss vid nästa kommunfullmäktigesammanträde.

Det ligger en del i hennes argument. 30 miljoner kronor är en stor investering för en liten kommun. Det motsvarar 120 miljoner kronor för Mjölby och 750 miljoner kr för Linköping. Stojnic-Karlsson pekar på ännu en svaghet i projektet, nämligen anknytningen till en enda partner. Vad händer om potatisföretaget Ole Flensted går i putten eller flyttar sin verksamhet till annan ort? Då står kommunen där med sitt reningsverk utan annan råvara än den kommunens invånare själva åstadkommer.

Varför så bråttom, frågar hon också. Svaret är att Flensted har flera samarbetspartners som bankar på dörren. Men affärsförhandlingar under hot ger sällan bra resultat. Alla parter kan gå in i ett avtal med ärliga avsikter men förutsättningarna kan förändras över tid och då står man där med sin tvättade hals.

Svenska kommuner springer i flock. På 80-talet skulle det byggas nöjesparker med förebild i Skara sommarland, på 90-talet och en bit in på 2000-talet byggdes minirondeller i varje gatukorsning och nu är biogasframställning den nya innedrogen. I åtminstone det första fallet fick byggivern svåra ekonomiska och personliga konsekvenser för ett par västsvenska kommuner och deras ledande tjänstemän.

Kommunala affärsprojekt orsakar inga glädjekonvulsioner på börsen. Avskräckande exempel finns på närmare håll. I Ödeshög lanserades Trollehatt på 1980-talet som en året-runt-öppen nöjespark med brakkonkurs som följd. Kommunen förlorade väl inga pengar men den lokala sparbanken fick ge upp sin självständighet efter att ha förlorat mycket pengar. I Aneby fick Ekotopia ett olyckligt slut med vantarna i bordet.

För ett beslut om återremiss krävs att en tredjedel av kommunfullmäktiges ledamöter ställer sig bakom yrkandet.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen