Fortsätt till huvudinnehåll

Golf och valsverk, martinugn och Windsorbröd


 Finverket är en imponerande byggnad, cirka 400 meter lång.

Häromdagen gick jag en runda på Flemminge Golfklubb i Boxholm. Bortsett från birdien på nian var det ingen runda att minnas. Blött, fläckvis gräsväxt och en snål blåst. Vi som gillar golf kan än en gång konstatera att sporten är en nyckfull sysselsättning på våra breddgrader och vi är utlämnade åt vädrets makter. I bästa fall återstår fem månader av årets golfsäsong.

På andra sidan Svartån hördes slammer och buller från finvalsverket och jag såg truckar och lastbilar röra sig på gårdsplanen och blev genast på bättre humör. Synen väckte minnen. 30 år gamla minnen.

I februari 1980 anställdes jag som lokalredaktör på Correns Boxholmsredaktion (Storgatan 25 för den minnesgode) och kastades rakt in i den turbulenta omställning som drabbade den gamla bruksorten när ägaren Iggesund ville sälja. Finvalsverk, mediumverk, kalldrageri, jordbruk, sågverk och många hektar skog sökte och fick nya ägare. Martinugnen lades ner och olyckskorparna kraxade om ortens snara död. Dessbättre blev det inte så utan alla grenar hittade nya ägare och lever vidare. Jag minns inte hur många gånger fin- och mediumvalsverken bytt ägare sedan dess men de har överlevt åtskilliga konjunktursvängningar. Med facit i hand klarade sig Boxholm bra jämfört med många bruksorter i Mellansverige.

Det var en spännande brytningstid och mina artiklar hamnade ofta på ettan. Jag tror att åtminstone västra delen av länet var intresserade av hur det gick för Boxholm. Samtalen med nattredaktören på kvällen var många och fruktbara. Mellan varven fikade jag och kontoristen Birgit Nykvist och mumsade på Windsorbröd från fiket.

Det kan vara värt att notera hur viktig industrin och dess exportinkomster är för Boxholm, Mjölby, Östergötland och Sverige. Inte så mycket har förändras på 30 år. Vi kan inte leva på att byta blöjor på varandras ungar eller skicka mejl till varandra. Eller att skriva bloggar heller, för den delen.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...