Fortsätt till huvudinnehåll

Golf och valsverk, martinugn och Windsorbröd


 Finverket är en imponerande byggnad, cirka 400 meter lång.

Häromdagen gick jag en runda på Flemminge Golfklubb i Boxholm. Bortsett från birdien på nian var det ingen runda att minnas. Blött, fläckvis gräsväxt och en snål blåst. Vi som gillar golf kan än en gång konstatera att sporten är en nyckfull sysselsättning på våra breddgrader och vi är utlämnade åt vädrets makter. I bästa fall återstår fem månader av årets golfsäsong.

På andra sidan Svartån hördes slammer och buller från finvalsverket och jag såg truckar och lastbilar röra sig på gårdsplanen och blev genast på bättre humör. Synen väckte minnen. 30 år gamla minnen.

I februari 1980 anställdes jag som lokalredaktör på Correns Boxholmsredaktion (Storgatan 25 för den minnesgode) och kastades rakt in i den turbulenta omställning som drabbade den gamla bruksorten när ägaren Iggesund ville sälja. Finvalsverk, mediumverk, kalldrageri, jordbruk, sågverk och många hektar skog sökte och fick nya ägare. Martinugnen lades ner och olyckskorparna kraxade om ortens snara död. Dessbättre blev det inte så utan alla grenar hittade nya ägare och lever vidare. Jag minns inte hur många gånger fin- och mediumvalsverken bytt ägare sedan dess men de har överlevt åtskilliga konjunktursvängningar. Med facit i hand klarade sig Boxholm bra jämfört med många bruksorter i Mellansverige.

Det var en spännande brytningstid och mina artiklar hamnade ofta på ettan. Jag tror att åtminstone västra delen av länet var intresserade av hur det gick för Boxholm. Samtalen med nattredaktören på kvällen var många och fruktbara. Mellan varven fikade jag och kontoristen Birgit Nykvist och mumsade på Windsorbröd från fiket.

Det kan vara värt att notera hur viktig industrin och dess exportinkomster är för Boxholm, Mjölby, Östergötland och Sverige. Inte så mycket har förändras på 30 år. Vi kan inte leva på att byta blöjor på varandras ungar eller skicka mejl till varandra. Eller att skriva bloggar heller, för den delen.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...