Nostalgitripp till Storgatan

 Inte mycket kvar av vår fotbollsplan.

Fotboll på förbjuden mark, hemliga gömställen i cykelkällaren och kälkåkning utför Borgmästaregatan.

Minnen väller över mig när jag återvänder till Storgatan 21.  Här tillbringade jag mina första 21 levnadsår och det är i dagarna 28 år sedan mina föräldrar flyttade till Samuelsbergshemmet på andra sidan idrottsplatsen.

Storgatan 17-21 har en gemensam innergård. Lastbryggan bakom dåvarande Konsum har försvunnit. Innan parkeringsplatsen bakom 21:an  byggdes fanns ett staket som avskärmade gården från Konsums ytor. Vi var duktiga på att snabbt forcera staketet när vicevärden kom sättande för det var bollspel förbjudet på gräsmattan, gubevars. De två plåtskjul som rymde mopeder har försvunnit liksom piskställningen. Där ligger nu ett soprum och en lucka i häcken har öppnats ut mot Borgmästaregatan.

Det stora körsbärsträdet bakom nr 19 är borta men björken har vuxit sig stor. Klätterställningen och sandlådan är också försvunna. Får en känsla av att här bor inga barnfamiljer numera. Rabatterna på husens baksidor är borta och alla grusgångar är asfalterade. Överhuvudtaget är gården mindre än jag minns den och det ser kalt ut.

I ”mitt” gamla hus ruvar de små lägenheterna bakom neddragna persienner i det skarpa vårljuset. I varje lägenhet utom en fanns barn i min egen ålder. Leffe Skepparn, Ann-Cathrine, Leif, Sune, Lisbeth, Leffe Karlsson (Wärn) och hans syster Gunilla och högst upp Johnny och Moddy. Våra pappor hade det gemensamt att de var anställda vid CTV och bostadsrättsföreningen heter då som nu Brf Motalahus.

Ibland var det ett liv och kiv, men tonläget var hyfsat och inga svårlösta konflikter uppstod. Flera skratt än svordomar.

I 19 bodde Nisse, Bullen, Peter, Lisbeth och Stigge. I cykelkällaren i 21:an förvarades inte bara cyklar, om vi säger så. Leffe Skepparn och jag var klasskamrater i Norra och Praktiska Real och ni har redan räknat ut vilka som ledde ligan för sen ankomst. Leffe Wärn ledde motsvarande liga för mesta och bästa bus.

Från vårt köksfönster hade vi bra utsikt över Norra IP. Det var många söndagar jag vaknade för att domaren blåste för avspark i Starkas eller Lemundas matcher.

De fula plåtfasaderna gör mig inte glad. Jag vill minnas att de tillkom i början av 1970-talet när det var oljekris och frikostiga statsbidrag utgick för att spara energi. Jag anser att de gamla, putsade fasaderna var snyggare.

 

Snart går omgivningarna in i en lugnare fas när bron över Skepparpinan är klar och Storgatans invånare slipper genomfartstrafiken.