Fortsätt till huvudinnehåll

Min mentala kompass gick vilse


Känner ni igen Pissebackens början?


Den pågående ombyggnaden av riksväg 32 till 50 inklusive den nya bron över Motalaviken samt dubbelspåret mellan Mjölby-Motala är nog ett av landets största infrastrukturprojekt för närvarande. Vinnarna i det här fallet är Motalaborna som får närmare till Linköpings arbetsmarknad.

Stora förändringar i landskapet skapar vissa problem innan den nya ordningen sätter sig i skallen. Bara den korta sträckan mellan Mjölby och Skänninge har fått fyra nya trafikplatser. Det börjar vid Hulje med två minirondeller, fortsätter vid Borneholmsavfarten (början av Pissebacken), korsningen med väg 206 och sedan ytterligare en trafikplats (norra) vid avfarten till Vadstena. Det var den senare som vållade mig problem en dag i början av juli.

Min mentala kompass var fortfarande inställd på korsningen med 206:an för när jag kom upp på bron blev jag förvirrad och kände inte igen den anvisade vägen mot Motala. Så jag vände och åkte till Motala via Vadstena istället. Det blev några kilometers omväg och mötet blev försenat tio minuter men det kunde jag ta för vädret var gudagott. Det är sällan vägskyltar visar fel. Hemfärden gick dock raka vägen. Det var som när erfarna seglare drabbas av tjock dimma och kompassen pekar på ett håll medan färdriktningen i huvudet pekar åt ett annat.

Avfarten till Vadstena har också fått en bro.


Mjölbys kommunledning fäster stora förhoppningar vid främst pendeltågstrafiken till och från Skänninge som ska ge medeltidsstaden ett antal nya invånare när pendlingsmöjligheterna ökar. Det lär vara ett halvsekel sedan som persontågstrafiken upphörde.

Ett större projekt i dessa trakter lär inte jag få uppleva i min livstid. Hoppas bara att kommunen eller någon annan myndighet har tänkt på att dokumentera landskapets utseende innan arbetena började. Ganska många småhus har rivits. Ett första test på nyordningens kapacitet blir vid Skänninge markens start på onsdag.


Korsningen med väg 206 mot Mantorp.


Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...