Catch me if you can!

Leif G W Persson är en personlig favorit. Svenska Brott är suveränt i sitt upplägg där Camilla Qvarfordt är assistent till landets ledande TV-kuf.

Därför hade jag stora förväntningar när Engelska Brott startade i onsdags med den mest klassiska av alla seriemördare, Jack the Ripper. Han tog livet av fem prostituerade kvinnor i Whitechapel augusti – november 1888. Leif G W haltar omkring i sina oborstade skor, lägger in en prilla och levererar sina teorier kring morden. Jag blir aldrig klok på om han improviserar framför kameran eller håller sig till manus.

Ett av offren var en svenska, Elisabeth Stride, född Gustafsdotter i Torslanda. Morden har givit upphov till åtskilliga böcker, filmer och teaterföreställningar. Fantasin kittlas ytterligare av att förövaren skrev brev till polisen och hånade den för oförmågan att lösa gåtan. Catch me if you can!

Av programmet får man intrycket av att polisen endast lyckats samla in en handfull fakta. Så var inte fallet. Jag har läst Donald Rumbelows Jack Uppskäraren, Fakta i målet och vet att det finns åtskilliga detaljer som inte redovisas i det halvtimmeslånga programmet. Bland annat misstänktes en halvgalen medlem av kungahuset. Programmet är för kort. 30 minuter räcker inte för att redovisa alla fakta.

Varför upphörde morden efter tre månader? Den troligaste förklaringen är att mördaren var psykiskt sjuk och tog livet av sig.

Hur som helst. Den här typen av program missar jag sällan. Mycket intressantare än konventionella underhållningsprogram vilka tråkar ut mig. Varför en fredlig person som jag har dessa böjelser kan jag inte förklara.

Jag gissar att the Yorkshire Ripper behandlas i ett kommande avsnitt. Till skillnad från Jack the Ripper hamnade Peter Sutcliffe i finkan för att låna ett av professorns vanligaste uttryck. Sutcliffe mördade 13 kvinnor, ett makabert och svårslaget rekord (?) även för att vara i England.