Fortsätt till huvudinnehåll

Catch me if you can!


Leif G W Persson är en personlig favorit. Svenska Brott är suveränt i sitt upplägg där Camilla Qvarfordt är assistent till landets ledande TV-kuf.

Därför hade jag stora förväntningar när Engelska Brott startade i onsdags med den mest klassiska av alla seriemördare, Jack the Ripper. Han tog livet av fem prostituerade kvinnor i Whitechapel augusti – november 1888. Leif G W haltar omkring i sina oborstade skor, lägger in en prilla och levererar sina teorier kring morden. Jag blir aldrig klok på om han improviserar framför kameran eller håller sig till manus.

Ett av offren var en svenska, Elisabeth Stride, född Gustafsdotter i Torslanda. Morden har givit upphov till åtskilliga böcker, filmer och teaterföreställningar. Fantasin kittlas ytterligare av att förövaren skrev brev till polisen och hånade den för oförmågan att lösa gåtan. Catch me if you can!

Av programmet får man intrycket av att polisen endast lyckats samla in en handfull fakta. Så var inte fallet. Jag har läst Donald Rumbelows Jack Uppskäraren, Fakta i målet och vet att det finns åtskilliga detaljer som inte redovisas i det halvtimmeslånga programmet. Bland annat misstänktes en halvgalen medlem av kungahuset. Programmet är för kort. 30 minuter räcker inte för att redovisa alla fakta.

Varför upphörde morden efter tre månader? Den troligaste förklaringen är att mördaren var psykiskt sjuk och tog livet av sig.

Hur som helst. Den här typen av program missar jag sällan. Mycket intressantare än konventionella underhållningsprogram vilka tråkar ut mig. Varför en fredlig person som jag har dessa böjelser kan jag inte förklara.

Jag gissar att the Yorkshire Ripper behandlas i ett kommande avsnitt. Till skillnad från Jack the Ripper hamnade Peter Sutcliffe i finkan för att låna ett av professorns vanligaste uttryck. Sutcliffe mördade 13 kvinnor, ett makabert och svårslaget rekord (?) även för att vara i England.

Kommentarer

  1. Leif G W i all ära, men den är morden som fascinerar mig. Inga fiktiva i deckarmiljö utan riktiga.

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

Sanning i Motala är ett dåligt skämt i Mjölby

V ad ska vi ha ett stationshus från 1800-talet till? Frågan är aktuellt i Motala där min f d kollega Per Olsson köpt Motala Verkstads stationshus, granne med gamla Texas. Per köpte fastigheten förra året och hade väl då inga klara idéer vad huset ska användas till. Så fick han en förfrågan om att hyra ut till närbelägna Pizzaverkstan som är i behov av större lokaler och Per skickade in en ansökan om bygglov. I den ansökte han om ändrat användningsområde från föreningslokal till restaurang. Men han blev nekad. Ett av argumenten var att stationshuset ligger för nära spåret.   20 meters avstånd mellan restaurang och spåret i Sya. Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Caroline Unéus (M) tvår sina händer och skyller på rigid lagstiftning. Hon tycks för övrigt tro att landets lagar stiftas i Östergötland om man ska tro dagens artikel i Corren och MVT. Sista ordet är inte sagt. Enligt Corren kommer Per att skicka ett överklagande till Länsstyrelsen. Jag önskar honom lycka till. ...