En kommentator går, en annan kommer

Sportjournalister är märkliga varelser. Har de ingen intressant spelare eller ledare att skriva om skriver de om varandra. Marcus Leifby i Sportbladet ägnar över en halvsida åt kollegan, TV-kommentatorn Niklas Holmgren. Mest känd för att gå upp i falsett när pucken eller bollen närmar sig farligt område.

Niklas Holmgren har kommenterat Premier League sedan slutet av 90-talet men tog det slut i somras när han fick sparken av Viasat Sport. Dessförinnan hade han refererat fotboll och hockey i Canal Plus som numera heter Canal C More (ni hänger med?)

Niklas säger i Sportbladet att tempohöjningen är medveten. Den som dristat sig att hämta en kopp kaffe i köket ska genas tillbaka till sin rättmätiga plats framför teven. Ingen bonnpermis här inte. Niklas har fått ett nytt jobb som referent av allsvensk hockey på Sportbladet men det måste kännas som ett nerköp när man under många arbetat på de stora hockey- och fotbollsarenorna. Fast de serverar nog korv i Oskarshamn också. Marcus saknar honom i rutan.

Viasat verkar vara, hur ska man uttrycka det, en ombytlig arbetsgivare. Tidigare har Thomas Nordahl fått sparken liksom Glenn Hysén men den senare fick nytt arbete på ett spelbolag efter en kort arbetslöshetsperiod. Glenn Hysén är en ”go göbbe” och kommer alltid ner på fötterna, men så är han också härdad i ett omklädningsrum där han och Torbjörn Nilsson klippte sönder kalsongerna för varandra.

Den ende som sitter säkert i sadeln är Glenn Strömberg som jobbar i hur många kanaler som helst samtidigt som han kokar pasta.

De skrivande reportrarna lever säkrare. Om de inte jobbar på Svenskan förstås.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen