Fortsätt till huvudinnehåll

Bostäder som handelsvara


Jag skriver som kvällstidningarna brukar skriva. Den här bilden har inget samband med texten.


En god och rymlig bostad med utrymmen för samvaro och en privat sfär står högt på dagordningen för en svensk. Gärna i ett hus med egen täppa. Inredningstipsen haglar i pressen och någonstans i bakhuvudet finns drömmen att också göra en bra affär. Att sälja sin villa efter 20-25 års ägande är väl enda chansen att skapa en förmögenhet för en svensk med normala inkomster.

På 60- och 70-talen diskuterades bilar i sällskapslivet i alla fall om karlarna var i majoritet. Olika märkens prestanda jämfördes, andrahandsvärdet var viktigt och fördelar respektive nackdelar mellan nytt och begagnat penetrerades. Opel var en rostburk medan Volvo var pålitlig men tråkig. Alla hade en åsikt. I dagens sällskapsliv spelar bostadsmarknaden samma roll. Bästa att passa på medan räntan är låg och var köper jag virke till altanbygget.

En nyckelroll i detta ekonomiska spel har fastighetsmäklarna. Under en period gjorde jag enkäter med fastighetsmäklare om hur marknaden ser ut, vart priserna är på väg och vad som efterfrågas mest. Jag påstår inte att de ljög men materialet framställdes naturligtvis så att det direkt eller indirekt gynnade deras egna affärer. Jag önskade att det fanns någon neutral instans som kunde redovisa siffrorna rakt upp och ner så att det fanns möjlighet för läsarna att dra egna slutsatser.

Kom att tänka på detta när jag läste gårdagens artikel i Corren att det är färre bostäder till försäljning i Linköping numera. Under årets två första veckor fanns 58 villor ute till försäljning. 2012 var motsvarande siffra 68 och 2001 105. En nedåtgående trend. Tidningen ringer ett antal mäklare som får ge sin syn på bostadsmarknaden. Slutsatsen är att det saknas hyreslägenheter för att starta en kedja av nödvändiga ägarbyten. Bomarknaden i Linköping lider kanske inte av förstoppning men av trög mage. Självklart vill mäklarna ha fler affärer att förmedla för det är provisionerna de lever på.

Det är mycket möjligt att deras analys är korrekt, det har jag inte möjlighet att bedöma, men jag vänder mig emot att en enda part ska framstå som marknadens främsta uttolkare. För en sak ska ni ha klart för er. Mäklarna är ingen neutral part utan sätter sina egna intressen främst och provisionen ska naturligtvis vara väl tilltagen. Inbilla er inget annat.

Inte den här heller.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.