Fortsätt till huvudinnehåll

Strandvägen 19 var adressen



En pampig port på en ståndsmässig adress.


Ungdomsarbetslösheten är ett gissel och kanske det mest angelägna samhällsproblemet. Jag tillhör en generation (f-48) som sluppit detta. Den som inte hittade ett jobb i mitten av 60-talet var antingen lat eller obildbar.

Min första anställning var i Stockholm. Våren 1965 gick jag till arbetsförmedlingen i Motala för att hitta ett sommarjobb. Träffade en förmedlare, som efter mycket frågor och ifyllande av formulär (bland annat var han mycket intresserad av min pappas yrke) kunde han erbjuda ett arbete som kodare på Brandförsäkringsverket i Stockholm. Jag behövde inte komma på anställningsintervju och off you go. Med morsans förmaningsord ringande i öronen steg jag på tåget. Jag fick bo hos en äldre kusin i Björkhagen och en junidag stod jag framför kontorschefen Arrénborg, Nervös, men också nyfiken och förväntansfull.

Arbetet bestod i att koda uppgifter från försäkringsbreven till en lista som skulle utgöra underlag för hålkort. Kunderna var till 90 procent stora gods och gårdar, kyrkor, järnbruk och andra större byggnader på landet. En siffra för taxeringsvärde, en siffra för arealstorlek, en siffra för typ av mangårdsbyggnad etc. Hålkort som informationsbärare, det är då man får klart sig att man inte tillhör juniorlaget längre.

Många kända gods förekom i kundregistret, bland annat fideikommisset Koberg i Västergötland som var hemvist för prinsessan Desirée och hennes man, friherren Niclas Silfverschiöld. Jag satt i bolagets arkiv vid ett stort skrivbord mitt emot en gammal, adlig dam som hette Lagerheim eller Lagerbielke. Jag kom ganska lätt in i arbetet och kammen växte när jag upptäckte att min företrädare, en stöddig Stockholmsyngling, hade gjort fel på väsentliga punkter så jag fick gå tillbaka för att rätta hans fel också.

Miljön var gammaldags och främmande för en 16-åring från Storgatan i Motala. Strandvägen 19 var adressen och på gatan promenerade stenrika änkor som bodde i tiorumsvåningar med tre, fyra taxar som enda sällskap. Bolagets kontor upptog en våning och på våningen över huserade återförsäkringsbolaget Stockholm som ingick i koncernen, och allra högst upp bodde Svenska Dagbladets chefredaktör Allan Hernelius och hans hustru, TV-stjärnan Jeanette von Heidenstam. Jag mötte henne i trappan en gång och stelare ansikte har jag aldrig skådat.

Bolaget var traditionsbundet och välmående och arbetstakten var lugn. Mörka kontorsmöbler och dito korridorer. Dureformen var inte helt genomförd. Arbetstiden var 9-15:30 med en timmes lunch. Fredagseftermiddagarna efter 14 var jag nästan ensam på kontoret för då satt resten av personalen i bilköer i Roslagstull på väg mot landet.Vi tjänar inga pengar på försäkringsrörelsen men äger många stora fastigheter på Östermalm. Det är dem vi lever på”, anförtrodde kontorschefen Arrénborg 16-åringen och jag nickade bifall som om jag begrep. Ett försök att slå sig samman med Bore som försäkrade bilar misslyckades. Parterna skilde på sig efter åtta år.

Kontorschefen överraskade mig redan efter ett par dagar genom att bjuda på personalfest på Hotell Foresta på Lidingö och jag tackade ja, nyfiken på livet i storstan. Jag drack ett glas vin till maten men tackade nej till det välförsedda groggbordet (där kom den). Påstod att jag inte smakat starksprit vilket var en vit lögn.

Alla var snälla och vänliga och jag trivdes ganska bra men problemet var den väl tilltagna fritiden för på kontoret fanns inga ungdomar i min ålder och jag var ganska ensam. Jag träffade min fem år äldre syster och hennes fästman några gånger och vi gjorde segelturer i skärgården. Ett inhopp i korplaget var kul men jag var förvånad över att spela fotboll kl 6 på morgonen på Essingen.

Ungefär en gång i veckan kom mina Motalakompisar Leif Wärn (Karlsson) och Leif Skeppstedt till Riddarholmskajen med s/s Wilhelm Tham och då gjorde vi stan. Besöken på Gröna Lund eller något danshak avslutades alltid med en sängfösare i besättningens trånga skans i fören, vilket inte var så uppskattat av de äldre besättningsmedlemmarna.

Våren 1966 tog jag realexamen och kontorschefen Arrénborg ringde än en gång och erbjöd mig jobb. Inkodningsjobbet var på upphällningen men jag fick också utföra andra arbeten under tre månader. Då kände jag mig som en veteran och hejade glatt  på de mörka kostymerna första arbetsdagen. Jag var nog en i gänget på Strandvägen.

Arbetet gick bra men jag fick problem med boendet. Även denna gång inkvarterades jag hos en kvinnlig kusin på Storforsplan i Farsta men fick lämna det efter diverse förvecklingar. I tur och ordning avverkade jag ytterligare två bostäder i Farsta den sommaren och avslutade på Grindtorpsvägen i Täby. Det var hos hyggliga arbetskamrater vars familjer bodde på landet under sommaren. Det var nog en av dem som lärde mig dricka whisky med Ginger Ale men det är en annan historia.

De två somrarna i huvudstaden var nog ganska nyttiga för min utveckling. Det var med stärkt självförtroende jag började gymnasiet hösten 1966.

Jag måste ha gjort intryck för jag var välkommen tillbaka sommaren 1967 men tackade nej för då hade journalistiken fått mig i sitt våld. Den sommaren tillbringade jag på Östgöta-Bladets redaktion och dess slitna lokaler var onekligen en kontrast till de boaserade korridorerna på Strandvägen.

Brandförsäkringsverket var Sveriges äldsta försäkringsbolag och bildades av Gustav III 1782 för att förbättra brandskyddet i landet. Den första byggnad som försäkrades var Almby kyrka i Uppland. Bolaget likviderades år 2008 men lever vidare i form av Brandförsäkringsverkets stiftelse för bebyggelsehistorisk forskning.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.