Han återuppstod från de döda

Ni känner alla till den där gamla historien. Gubben som kliver upp på morgonen, hämtar morgontidningen och konstaterar att om jag inte är med bland dödsnotiserna sätter jag på kaffet. En sån historia har jag varit inblandad i – på riktigt.

Det hände i början av 1980-talet när jag var Correns nyanställde lokalredaktör i Boxholm. Trots att jag var oskyldig till misstaget fick jag reda ut problemet och det hela slutade faktiskt ganska lyckligt men under några förmiddagstimmar hade jag svårt att inse humorn i denna bisarra händelse.

En man i 80-årsåldern avled och en dödsnotis skrevs. Inga märkvärdigheter med det utan det tillhörde vardagsrutinen. Men när texten hamnade hos familjeredaktören i Linköping gick han ut i fotoarkivet och lade till ett porträtt som varit infört tidigare i tidningen men den avporträtterade var i livet och bodde inte många hundra meter från redaktionen på Storgatan. Två män med samma för- och efternamn, födelseår och födelseort (Malexander) hade förväxlats.

Det var fikadags på morgonen när helvetet brakade löst. Den levande döde ringde och minst tre av hans medelålders söner ringde också varav en var riktigt förgrymmad. Nu var goda råd dyra. Andreredaktören Dag Wallén gav mig instruktioner: ”Gå och köp en stor blomsterkvast och sök upp farbrorn i hemmet och förklara hur felet uppkommit. Erbjud honom en gratis årsprenumeration som kompensation”.

Sagt och gjort. När jag anlände satt den gamle i telefon och pratade med ett barnbarn och grät och skrattade om vartannat. Han lugnade ner sig när jag framfört mitt ärende och vi satt sedan och pratade en god stund. Jag var i det läget glad över att den gamla mannen var ensam. Jag fick faktiskt intrycket att händelsen piggade upp honom för så mycket uppmärksamhet var det länge sedan han fick.

Efter 40 minuter återvände jag till redaktionen och nya telefonsamtal. Den aggressive sonen från Kisa krävde skadestånd utan att precisera några siffror. En prenumeration var inte tillräcklig.

Nytt telefonsamtal till andreredaktör Wallén. Nu var tonläget förändrat hos den vanligen så förbindlige Wallén. . ”Be honom precisera sitt skadestånd och så överlåter vi ärendet till vår styrelseordförande, hypoteksdirektör Gunnhagen, som är jurist så kanske vi möts i tingsrätten”, sa Wallén.

Jag vidarebefordrade Dag Walléns besked till sonen och efter detta hörde jag varken av den levande döde eller hans släktingar mer. Jag tror att de nöjde sig med prenumerationen. Idag skrattar jag åt historien men när jag traskade upp på Parkgatan var pulsen högre än normalt, det kan jag försäkra.

En poäng i sammanhanget var att den felande familjeredaktören var en magsur pedant som aldrig försatte ett tillfälle att hacka på oss yngre journalister. Efter detta höll han en låg profil.