Fortsätt till huvudinnehåll

Antiklimax på Nunnestigen





Visst var det en antiklimax när ägaren av gula huset på Nunnestigen i Skänninge meddelade att han drar tillbaka överklagandet till länsstyrelsen och målar om huset i en enhetlig ljus nyans som är godkänd av byggnadsnämnden.

Ni minns uppståndelsen i våras. Folk i allmänhet rasade över nämndens maktfullkomlighet och förmynderi. Låt Bernth Uno måla huset i vilken kulör han vill, löd budskapet. Inte blev det bättre när byggnadsnämndens ordförande Anders Steen lade mer ved på brasan med sitt uttalande om svenska och osvenska färger. Det finns tydligen en uppdämd ilska över allt vad klåfingrig byråkrati heter.

Bernth Unos beslut i dag är svårbegripligt. Vi medverkade i radioprogrammet Fredagsfrallan i våras och då var han inställd på att löpa linan ut med sitt överklagande. Han har inte förklarat sig i medierna.

Anders Steen sa till Svenska Dagbladet igår att hela mediecirkusen fick för stora proportioner. Ja, det brukar heta så från politiker och myndighetspersoner när saker och ting tar en för dem olycklig vändning.

Undrar vad som krävs för att Skänninge ska få lika mycket publicitet igen? Att Ture Lång viker sig i knäna och krossar en Mercedes-SUV på torget?

Efter fyrtio år i tidningsbranschen gör jag följande reflektion. När jag var ung reporter på 70-talet refererade jag möten där politiker och tjänstemän mötte allmänheten. Det var många ilskna ögonkast, huvudskakningar och liknande som visade vad åhörarna tyckte om budskapet men ingen greppade miken och sa vad han tyckte. Efteråt blev jag omringad av människor som hade kritiska synpunkter men som inte ville bli citerade med namn i tidningen.

Idag är det annorlunda. Möten hinner knappt börja innan de kritiska tar över och debatterar med stort självförtroende. Den auktoritetstro och rädsla för myndigheter som fanns för några decennier sedan är som bortblåst och det är en glädjande utveckling.
                      *  
             
Hockeysäsongen har knappt börjat och LHC har gjort bort sig genom att kräva slavkontrakt av fotografer. Såväl frilansfotografer som anställda tidningsfotografer har slagit tillbaka med kraft. LHC har backat och kallat det färdigskrivna kontraktet för diskussionsunderlag. Luktar efterhandskonstruktion.

LHC är i egna ögon en organisation med hög svansföring och kompetens i allehanda professioner. Men i grenen fotografi och upphovsrätt har cluben gjort en präktig balja i egen kasse.

Men jag gläds över två poäng i premiären mot Djurgården.


Sedan jag lade ut texten har det hänt saker. Corren uppger att fastighetens ena ägare Tanja Uno dementerar kommunens uppgifter och säger att överklagande ligger kvar. Hon säger att om länsstyrelsens beslut går dem emot ska de använda den ljusa färg som de visat för tjänstemannen. Dokusåpan har nu övergått i en fars och det är tydligt vem som är skyldig till detta.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...