Fortsätt till huvudinnehåll

Utan flytväst på kanalen



Ibland kan man få läsa nyheter där man minst anar det. Som i Correns bilaga Affärsliv som kom ut idag. Göta Kanalbolags vd Anders Donlau avslöjar att han fick i uppdrag av Näringsdepartementet att utreda kostnaden för att lägga igen kanalen. Han hamnade på 1,6 miljarder kr vilket är tre gånger mer än de beslutade renoveringarna på 500 miljoner kr.

Vilket ramaskri en sådan nyhet hade åstadkommit bland kommuner och rederibolag längs kanalens väg om den kommit ut tidigare. Det hade inte hjälpt att ansvarigt statsråd betonat att syftet var att göra beslutsunderlaget komplett. Alla östgötar har ett förhållande till kanalen och allra tydligast är det i Motala. Se bara på bråket om besökscentrum.

Tre gånger har jag som barn gjort resan från Motala ut till kusten men jag har bara minnen från sista gången 1957. Då gick vi tre ruffade snipor i konvoj från Södra båtklubben i Motala (Mörtviken). När vi passerat Borenshult och var en bit ut på Boren slog samtliga stopp i maskin (heter det så) och skepparna (farsorna) tog var sin semestersup.

Vi ungar hade som uppgift att öppna och stänga slussportarna som var manuella på den tiden. Och vi gjorde det utan flytvästar! Dagens föräldrar skulle väl få krupp om ungarna rör sig på kajen utan flytväst.

Tidig start på livet som beckbyxa.

Annars minns jag resan som ganska långtråkig mellan slussningarna. Vi puttrade fram i några knop och inget utrymme fanns för fotbollsspel. Då var det betydligt skojigare när vi kom ut i S:t Annas skärgård. På Harstena var sälskinnen uppspikade på båthusväggarna, en ö var nerlusad med huggormar som vi sköt på med luftpistol och en grundstötning gjordes i låg fart. Vi överlevde utan att bli blöta om fötterna men jag överdrev nog dramatiken en aning när jag kom hem till kompisarna på Storgatan i Motala.

Det bestående minnet var nog att sommaren 1957 var mycket regnig och att vatten droppade in vid dragluckan mellan ruffen och sittbrunnen. Åtminstone var det fukten och kylan som min mor kommenterade många år efteråt.

Jag har i vuxen ålder inte känt något behov av att göra om resan. Man kan köpa glass i Borenshult utan båt.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.