Fortsätt till huvudinnehåll

Vem vill tävla med mig?


s rätt för överkomliga 75 spänn. Vad övriga näringsidkare tycker om konkurrensen från kommunen vet jag inte heller.

Dackeskolan utbildar andra hantverkare också som elektriker, snickare, g
Jag river mig i skallen och funderar. När började svenskarna tävla i matlagning? Är det 20 år sedan de första programmen dök upp? Ja, vi enas om det.

I mitt förra jobb fick jag med jämna mellanrum åka till Dackeskolan i Mjölby och träffa deras högt profilerade kock- och servitörstudenter. Välutbildade och  motiverade ungdomar som med stöd av en PR-sinnad lärarinna regelbundet hämtade hem priser i riksomfattande tävlingar. Flera av dem gick vidare till anställningar på prestigefyllda krogar. Vad som hände med deras kamrater som inte platsade i A-laget är däremot höljt i dunkel.

Går in på skolans hemsida och visst är det en bild på glada servitriser det första man ser. Skolan driver också restaurangen Nils Dacke där du kan äta dagenuldsmeder och bilmekaniker. Någon gång skänkte jag dem en tanke. Är inte dessa killar och tjejer som fixar dina krånglande elapparater därhemma, drar ledningar på nybyggen och lagar den fula bucklan på din bil, också värda lite uppmärksamhet och uppmuntran? Vem arrangerar tävlingar för dem?

Hur som helst har kockyrket genomgått en välbehövlig statushöjning. På min skoltid var det eleverna som knappt lärde sig läsa och skriva som gick den banan.
Tre faktorer ligger enligt min mening bakom den rådande starka trenden:
1)  
  Vi har under de senaste decennierna fått reala inkomsthöjningar vilket gör det möjligt att lägga mer pengar på livsmedel och besöka krogen oftare.
2
)    Allt fler reser utomlands för att få inspiration. Man upptäcker nya favoriter och tar bokstavligt talat med dem hem.
3
)    Och sist men inte minst. Livsmedelsindustrin omsätter miljarder och det är inga svårigheter att finna sponsorer. Jag minns att en av de tävlingar Dackeskolan vann hade Milda som huvudsponsor. Milda är väl knappast någon produkt som framkallar kulinariska associationer?

Fast ibland undrar jag om genomsnittssvensken har ändrat sina matvanor så mycket. Är det inte husmanskost som gäller till vardags; bruna bönor, stekt torsk, raggmunk eller köttbullar medan fredags- och lördagskvällar är vikta för en grillad köttbit av högre kvalitet? Vegetarianerna hörs och syns i debatten men är de så många? Vi köper mer nötkött än tidigare trots många usch och fy från de klimatmedvetna idealisterna. Kossorna fiser ju så förbenat.



Hur länge fortsätter den här trenden? Svaret är så länge TV-bolagen envisas med att laga mat i frukost-tv. Det är som bekant TV som har den största genomslagskraften i svenska massmedier.

Nej, nu ska jag orientera mig mot köket för att laga till en favorit. Prinskorv, ägg och vita bönor toppat med en skiva stekt formfranska. Vinner jag någon tävling med den?


På tal om Nils Dacke kan jag inte undanhålla er den här historien från 1980-talet. Vi hade besök av redaktionschefen P G Holmgren från Linköping och vi valde att äta på skolrestaurangen. Samtliga valde kött med pommes frites. En stor skål med pommes frites langades fram åtföljda av den frejdiga kommentaren: ”kocken råkade tappa saltkaret i skålen men det gör väl inte så mycket”. Servitören var så frejdig att vi inte kunde annat än skratta. Då redaktionschefen stod för notan såg vi till att grabben fick dricks också. På väg ut skyndade en lärare fram och sa: ”ni förstår det är ettornas tur i restaurangen denna vecka.”

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.