Fortsätt till huvudinnehåll

De fattiga och de rika


Minns ni TV-serien De fattiga och de rika? Parallellen kan tyckas långsökt men jag kom att tänka på den när jag läste onsdagens Corren. Först en lång artikel om Lalandias miljardinvestering i Motala och Varamovikens södra del. Sedan vänder jag blad och läser om hur en skejtpark tagit sju år från ax till limpa i Kinda. Tänkvärda kontraster.

Det var i oktober 2011 som planerna på en skejtpark sköt fart. Dåvarande kultur- och fritidsnämnden gav förvaltningen i uppdrag att utreda kostnad och placeringsmöjligheter av skateboardramper i Kinda. Och idag sju år senare är man beredd att sätta spaden i jorden. Beräknad byggtid är två månader och byggkostnad 1,9 miljoner kr.

Eller ska vi byta ut fattiga och rika mot stor och liten? Jag tycker exemplet ovan är en talande illustration till att de små Östgötakommunerna (under 10 000 invånare) seglar i bakvatten. Det saknas pengar till större investeringar och det går alldeles för långsamt. De unga och otåliga flyttar till större städer (läs Linköping) där nya projekt staplas på hög.

Boxholm är ett annat exempel. 2004 började planeringen för ett nytt villaområde med plats för 30 tomter vid Timmerö med utsikt över Svartån. 2011 stod området klart men byggruschen uteblev. Nu är det viss aktivitet där men det har tagit sju år. Hur länge har bostadsprojektet i Hästholmens hamn diskuterats och ännu har inga grävskopor rullat ut på kajen för att riva silon.

Kommunalråden och lokalpatrioter på respektive orter protesterar förstås mot denna verklighetsbeskrivning men fakta talar emot dem. Urbaniseringen (när unga och arbetsföra flyttar till större städer) går inte att bromsa. Inte ens marknadsföringstugget om vacker natur, gröna skogar och fiskrika sjöar förmår vända utvecklingen. Den som någon gång passerat med flyg över vårt land kan konstatera att så ser det ut i de flesta svenska kommuner.

Min slutsats är att små kommuner förr eller senare måste slå sig samman med en större granne. De riktigt små kommunerna klarar inte att upprätta den samhällsservice som moderna människor kräver. Den kommersiella servicen har man redan tappat.

Filmatiseringen av Irwin Shaws bästsäljande roman från 1970, De fattiga och de rika blev en otroligt framgångsrik miniserie som vann fyra Emmys och hade de näst högsta tittarsiffrorna under 1976.
Serien, som hade premiär 1976, porträtterar den invandrade familjen Jordaches liv. Den fokuserar på förhållandet mellan de två viljestarka bröderna Rudy (Peter Strauss) och Tom (Nick Nolte) när deras liv tar olika vägar, vilket leder den ena till stor rikedom och makt medan den andra hamnar på ruinens brant. De är båda drivna av ambition, girighet, uppror, kärlek och lust när de möter en rad olika och minnesvärda karaktärer på sin väg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

Mordet på Lagmansgatan

Det var i fönstret närmast dörren knivmannen tog sig in. S omliga händelser i vardagslunken för en tidningsreporter etsar sig fast i minnet. Som det mord som inträffade på Lagmansgatan i Mjölby för drygt 30 år sedan. Mordet ägde rum en ljummen torsdagskväll i september 1983 i ett hus granne med Vasaskolan. En medelålders kvinna och hennes manliga sällskap tittade på Sportnytt och fyllde i veckans V 65-kupong. Vardagsfriden bröts när en man klättrade in genom det halvöppna, lågt belägna fönstret beväpnad med en brödkniv. Kvinnan och mannen flydde ut på gården där kvinnan blev upphunnen och nerstucken med flera knivhugg. Hennes sällskap flydde åt ett annat håll och larmade polisen. Kvinnan förblödde av sina skador. Knivmannen och kvinnan hade tidigare haft en relation men kvinnan hade avbrutit förhållandet, okänt av vilket skäl. Det blev inget spaningsmord utan polisen grep mannen vid Svartån i centrala Mjölby ett par timmar senare. Han hade på sig något som verkade

Vifolkavallen förblir Vifolkavallen?

För två år sedan gjorde Mjölby AI en förfrågan hos Kultur- och fritidsnämnden om möjligheten satt sälja arenanamnet till en kommersiell sponsor. Nämnden var positiv till detta men ställde upp en rad villkor, bland annat att Vifolkavallsområdet inte fick försvinna som begrepp i stadsbilden. Enligt förvaltningschefen Ulf Johansson har inte MAI hört av sig sedan dess och han förmodar att ärendet runnit ut i sanden. Så är det inte riktigt om man ska tro MAI:s ordförande Sven Montelius. Han svarar så här på ett mejl: ”Vi är väldigt glada och tacksamma över att ha fått möjligheten till detta och vi har under arbetat för att få till detta. Vi har ännu inte lyckats men var nu i vår nära att knyta ihop säcken med en partner. Som du förstår så är det inte vilken partner som helst som kan ta sig an den nivå av partnerskap som vi tänker oss med att sälja arenanamnet, det handlar även mycket om timing och att arbeta in konceptet under en längre tid. Vi är fortsatt optimistiska och tror att vi kom