År 1990 utsåg regeringen generallöjtnant Åke Sagrén till arméchef. Ett av hans första uppdrag som nyutnämnd var en inspektion på Kvarn. Eftersom jag bott granne med Åke Sagrén på Storgatan 21 A i Motala frågade jag dåvarande redaktören för Correns lördagsläsning, Åsa Christoffersson, om jag fick göra ett knäck.
Åke Sagrén växte upp i en tvårummare med två bröder. Fadern var svarvare och anställd på centrala torpedverkstan som alla andra pappor i trappuppgången, och hemvärnschef i Motala under kriget. Mamman hette Annie och var husets snällaste tant.
Familjen hade djupa Motalarötter. Åkes farfar drev häståkeri och hade en liten gård i Gamla Stan. Åke berättade att han gjorde sällskap med sin far när hemvärnet gick vakt på Strömbron under kriget. Medlemskapet i hemvärnet var det enda fritidsnöje han tilläts ha. Åke och hans bröder fick inte spela fotboll med de andra grabbarna på gården, all fritid gick åt till studierna. Min äldre bror berättade att den blivande arméchefen gick under namnet Åke Tråk bland de övriga barnen på gården.
Åke Sagrén blev nog 21:ans mest kända person trots hård konkurrens från mysgubben Göte Skeppstedt på nedre botten som var både lagkapten och tränare i BK Zeros.
Intervjun gick bra fast mina förhoppningar om ett enskilt samtal gick om intet. Hela tiden var vi omringade av en grön uppvaktning där alla bar järnskrot på kragspeglarna. Sagrén bekräftade att hans fritid var begränsad i unga år, att hans håg tidigt stod till militären (fadern var militär på 30-talet) och han mindes den fruktade lektor Jönsson på läroverket (nuvarande Zederslundsskolan) och som också bodde på Storgatan. Konrad Jönsson bodde ett stenkast från skolan och det hände att Sagrén fick bära hans portfölj. Han stack ut portföljen genom fönstret och sa ”den här kan du ta till skolan, Sagrén”.
På frågan om han också var landets nästa ÖB svarade han diplomatiskt ”att man inte ska fundera på nästa post förrän man knappt påbörjat det nuvarande”. Han lovordade det dåvarande värnpliktssystemet som alltså kommit tillbaka idag.
Det var när fotografen skulle ta bilder som problem uppstod. Efter några porträttbilder föreslog han att Sagrén skulle sätta sig på taket till en valp och då hettade det till. ”Sån där jävla regi tar inte jag, sa generallöjtnanten och marscherade iväg med ett bestämt bett om pipskaftet. Och där stod vi med text men knappast några bilder men Åsa lyckades rädda reportaget ändå.
Bilden av Åke Sagrén som en gammaldags militär med höga krav på disciplin har bekräftats på andra håll. En ledamot av försvarsutskottet, riksdagsmannen Hans Lindblad (fp) i Gävle, kallade Sagrén för ”en gammaldags knekt som helst ska ha så många man under sig som möjligt”.
Egentligen var det en ödets ironi att skrivbiträdet från KA 1 i Vaxholm skulle möta sin 13 år äldre granne på Kvarn flera decennier senare. Han var förvånad över att jag var så insatt i hans personliga bakgrund. Men jag tror inte att han hade något minne av mig eller mina äldre syskon våningen under.
Kom att tänka på den här över 20 år gamla episoden vid läsningen av Mikael Holmströms bok ”Den dolda alliansen” om Sveriges hemliga NATO-förbindelser. Sagrén förekommer i boken som en av flera uppgiftslämnare. Han var innan tiden som arméchef militärområdesbefälhavaren för Övre Norrland vilket ansågs som ett viktigt strategiskt område (gruvorna) vid ett anfall österifrån.
Jag vet inte om det är något särskilt i Motalaluften som fostrar höga militärer men det finns fler. Owe Wiktorin (f-40) nådde längst i karriären. Han var ÖB 1994-2000. Alf Sandqvist (-f-45) hade graden generalmajor och var arméinspektör 2000-2005. Han spelade back i Zeros juniorlag. Thomas Karlsson (-f 53) var överste i flygvapnet och försvarsattaché vid ambassaden i Santiago.
Tänk på det ni ungdomar som trånar efter en militär karriär i landets toppskikt. Bosätt er på Storgatan och spela fotboll på Z-parken.
http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85ke_Sagr%C3%A9n
Kommentarer
Skicka en kommentar