Jag har en hemlig last. En vana som gör mig till en asocial, ja nästan kriminell person.
Jag tycker om att köra bil.
Känna den välservade motorn brumma under pedalerna, höra däckljuden mot asfalten, spana ut över de vida vidderna. Mina fortkörningsgener är utplånade för länge sedan så färden sker i maklig takt, 70-80 km/timme.
I lördags regnade det och blåste som det bara kan göra en svensk oktoberdag. Men vi gjorde en tur till kyrkogården i Motala, fortsatte till Rogslösa och konstaterade att den nya förbifarten Vadstena fungerar utmärkt. När vi uträttat vårt ärende körde vi hemåt Mjölby via Rök och Heda och det nya innestället Väderstad. Fick alltså se en god del av västra Östergötland och jag njöt av varje sekund trots vädret.
Top of the line för såna typer som jag är naturligtvis att köra en ny bil. Ta in den där speciella doften av plast och läder. Titta ut över den glänsande (än så länge) felfria lacken.
Min dröm är att utforska Norrland en försommar med många matpauser. Vid varje mack ska jag förhöra mig om resultatet av höstens älgjakt eller ställa diskreta frågor om traktens bästa hembrända. Gamlestadens kyrkby i Luleå kan vänta sig ett besök liksom Höga Kusten. Eller varför inte en grundlig inventering av Skånes och Hallands golfbanor.
Men med ett bensinpris över 16 kronor är väl sådana planer en utopi.
Nu när jag gjort denna öppenhjärtiga bekännelse har jag bara en fråga. Var hitta en terapeut som botar mig från denna rattvridarsjukdom? Eller döms jag till fängelse på vatten och bröd?
Kommentarer
Skicka en kommentar