Med Jacob vid tangentbordet

Stopp och belägg. Cvijeta Stojnic-Karlsson (MP) drar i handbromsen för Ödeshögs biogasprojekt. För stort, för riskfyllt och ett beslut fattat på för tunt beslutsunderlag. Ska kommunen låna upp 30 miljoner kronor krävs en ordentlig utredning och noggranna kalkyler hävdar hon och kommer att yrka återremiss vid nästa kommunfullmäktigesammanträde. Det ligger en del i hennes argument. 30 miljoner kronor är en stor investering för en liten kommun. Det motsvarar 120 miljoner kronor för Mjölby och 750 miljoner kr för Linköping. Stojnic-Karlsson pekar på ännu en svaghet i projektet, nämligen anknytningen till en enda partner. Vad händer om potatisföretaget Ole Flensted går i putten eller flyttar sin verksamhet till annan ort? Då står kommunen där med sitt reningsverk utan annan råvara än den kommunens invånare själva åstadkommer. Varför så bråttom , frågar hon också. Svaret är att Flensted har flera samarbetspartners som bankar på dörren. Men affärsförhandlingar under hot ger sälla

För mindre än en månad sedan skrev jag om denna märkliga vasshydda vid Svartån och spekulerade om den var en boplats för en fotograferande ornitolog eller en lokal Huckleberry Finn. Corren har levererat svaret. Platsen var tillhåll för haschrökande ungdomar och polisen har gjort beslag. Enligt uppgift låg haschdimman så tät att lukten från Mjölkulla reningsverk på andra sidan ån inte märktes. Platsen för dessa naturromantiska svärmerier är märklig eftersom den är öppen för insyn från flera håll och närmaste granne är en f d krimchef. Vi lovar att fortsätta vår spaning efter konstiga bostäder i Svartåns arkipelag.

Rykande färsk, direkt från tryckpressen – Mjölby AI:s jubileumsskrift med undertecknad som författare. Fylld av intervjuer med spelar- och ledarprofiler och kryddad av en och annan anekdot. Läs om hur Peter Karlssons hårda skott fick en landslagsmålvakt att backa, Jörgen Augustsson vars träning formade ett kamratgäng till spel i landets näst högsta serie, Lars Bollius långa och framgångsrika ledarkarriär, Lotta Roséns annorlunda spelarroll, Arne Davidsson om de goda bandyåren i början av 1960-talet, Lars Micko Aronssons brottningsmatch med läkaren, curlarnas krokiga väg till egen hall och hur ledarna Tommy Isacsson och Bo Wallin ser på framtiden. Bland mycket annat. Intresserad av ett köp? Kontakta föreningens kansli 0142-100 28. Stort tack till Ann-Sofie Holm och Stefan Gustafsson på Mjölby Tryckeri AB för gott stöd och konstruktiva råd.

  Finverket är en imponerande byggnad, cirka 400 meter lång. Häromdagen gick jag en runda på Flemminge Golfklubb i Boxholm. Bortsett från birdien på nian var det ingen runda att minnas. Blött, fläckvis gräsväxt och en snål blåst. Vi som gillar golf kan än en gång konstatera att sporten är en nyckfull sysselsättning på våra breddgrader och vi är utlämnade åt vädrets makter. I bästa fall återstår fem månader av årets golfsäsong. På andra sidan Svartån hördes slammer och buller från finvalsverket och jag såg truckar och lastbilar röra sig på gårdsplanen och blev genast på bättre humör. Synen väckte minnen. 30 år gamla minnen. I februari 1980 anställdes jag som lokalredaktör på Correns Boxholmsredaktion (Storgatan 25 för den minnesgode) och kastades rakt in i den turbulenta omställning som drabbade den gamla bruksorten när ägaren Iggesund ville sälja. Finvalsverk, mediumverk, kalldrageri, jordbruk, sågverk och många hektar skog sökte och fick nya ägare. Martinugnen lade

Hon kom som ett yrvärder en aprilafton och hade nästan ett Höganäskrus om halsen fast det var ruggiga november - Vassvikens "Whos´s that girl", en irish softcoated wheaten terrier från Falkenberg. Lite rädd för bilarna på Kungsvägen var hon i början med det är ju inte så konstigt för en tös som bara sprungit på strandängarna vid havet. Kennelnamn är en fantasifull historia för sig och vi kallar henne för Agnes. Tiden går och hon får en allt högre svans- och nosföring så jag har döpt om henne till Kungsvägens Who ´s that lady. Ingen har så gul och mjuk päls som Agnes och ingen är lika charmig och busig. Ibland gå vi en promenad runt kvarteret. Husse noterar att kvinnor tycker att Agnes är söt och klappar om henne. Gammelhusse, som inte samma fördelaktiga utseende, avvaktar blygt i andra änden av kopplet och väntar på den förlösande repliken: "Vilket söt vovve, får jag klappa husse?" Såna förbindelser faller väl inte under kopplerilagen? De närmaste månade

Kombinationen hockey och TV kan ge märkliga resultat. En adrenalinjunkie till ledare i Skellefteås bås får mer uppmärksamhet än spelarna på isen i den pågående finalserien. Bert Robertsson käftar med publiken och skäller på Brynäs Daniel Widing och har blivit något av en kultfigur. Det måste vara ett underbetyg till spelarna i Skellefteå. Niklas Wikegård frustar av förtjusning men det är väl för att Robertsson är en kopia av honom själv. Men ser inte Wikegård upp är han kanske snart ersatt i rutan av Robertsson. TV 4 väjer aldrig för billiga publikeffekter men två pajaser av samma sort i rutan blir bara för mycket. Tur att den kloke Leif Boork balanserar upp sändningarna. I kväll spelas match nr 6. Hur det går? Inte en aning. Men mina sympatier finns hos Brynäs.

Förra veckan var det premiär på Karlstads-dokusåpan "Wermland Forever" . Kommunens kultur- och fritidsdirektör, Mats Ahrén, är dock måttligt imponerad efter premiären. Ändå var det hans beslut att satsa 150 000 kronor på serien. ”Jag är 55 år och tillhör väl inte direkt målgruppen men jag kan tycka att det var lite segt. Jag hade önskat att man fick lära känna personerna i serien lite bättre,” säger han till tidningen Dagens Media. Ahrén har fått kritik för beslutet, dels från vanliga Karlstadsbor, dels från kommunalrådet. Hans försvar i TV-programmet Landet runt lät lite krystat. ”Det här programmet hade sänts ändå utan kommunens finansiering. Nu fick vi möjlighet att välja lite bilder i alla fall.” Någon som blev klokare av den förklaringen? Kommunfolk har ett något märkligt förhållande till TV och underhållningsprogram. Får en kommun vara med i TV är lyckan gjord och alla problem undanröjda. Tycks det. I centrala Motala finns sedan 1990-talet en gatstump mell

Efter att ha deltagit i två inspelningar av reklamfilm betraktar jag mig som något av en veteran bland statister. Nja, det där kan nog betraktas som en kvällstidningsvariant men det har gett inblickar i en bransch som jag tidigare bara haft en rudimentär uppfattning om. Nu ska jag förmedla mina intryck i följande punkter: 1) Branschen är befolkad av unga människor. Jeansen sitter lågt, om vi säger så. 2) Scenen är en stökig f d industri- eller kontorslokal i Norrköping. Har du tur fungerar spolningen på toaletten. 3) En inspelningsdag består till 80 procent av väntan. Arbetsdagen börjar med kaffe medan inspelningspersonalen riggar med belysning och kameravinklar i två timmar. När belysningen väl är klar går en studiolampa sönder och ytterligare en kvarts väntetid. Innan dess sminkas vi av en sminkös som bättrar på sminket i takt med att vi svettas framför lamporna. Men väntan blir inte plågsam. Vi dricker mer kaffe och försöker försiktigt luska ut vilka de övriga st