Golf och valsverk, martinugn och Windsorbröd

 Finverket är en imponerande byggnad, cirka 400 meter lång.

Häromdagen gick jag en runda på Flemminge Golfklubb i Boxholm. Bortsett från birdien på nian var det ingen runda att minnas. Blött, fläckvis gräsväxt och en snål blåst. Vi som gillar golf kan än en gång konstatera att sporten är en nyckfull sysselsättning på våra breddgrader och vi är utlämnade åt vädrets makter. I bästa fall återstår fem månader av årets golfsäsong.

På andra sidan Svartån hördes slammer och buller från finvalsverket och jag såg truckar och lastbilar röra sig på gårdsplanen och blev genast på bättre humör. Synen väckte minnen. 30 år gamla minnen.

I februari 1980 anställdes jag som lokalredaktör på Correns Boxholmsredaktion (Storgatan 25 för den minnesgode) och kastades rakt in i den turbulenta omställning som drabbade den gamla bruksorten när ägaren Iggesund ville sälja. Finvalsverk, mediumverk, kalldrageri, jordbruk, sågverk och många hektar skog sökte och fick nya ägare. Martinugnen lades ner och olyckskorparna kraxade om ortens snara död. Dessbättre blev det inte så utan alla grenar hittade nya ägare och lever vidare. Jag minns inte hur många gånger fin- och mediumvalsverken bytt ägare sedan dess men de har överlevt åtskilliga konjunktursvängningar. Med facit i hand klarade sig Boxholm bra jämfört med många bruksorter i Mellansverige.

Det var en spännande brytningstid och mina artiklar hamnade ofta på ettan. Jag tror att åtminstone västra delen av länet var intresserade av hur det gick för Boxholm. Samtalen med nattredaktören på kvällen var många och fruktbara. Mellan varven fikade jag och kontoristen Birgit Nykvist och mumsade på Windsorbröd från fiket.

Det kan vara värt att notera hur viktig industrin och dess exportinkomster är för Boxholm, Mjölby, Östergötland och Sverige. Inte så mycket har förändras på 30 år. Vi kan inte leva på att byta blöjor på varandras ungar eller skicka mejl till varandra. Eller att skriva bloggar heller, för den delen.