Finverket är en imponerande byggnad, cirka 400 meter lång.
Häromdagen
gick jag en runda på Flemminge Golfklubb i Boxholm. Bortsett från birdien på
nian var det ingen runda att minnas. Blött, fläckvis gräsväxt och en snål
blåst. Vi som gillar golf kan än en gång konstatera att sporten är en nyckfull
sysselsättning på våra breddgrader och vi är utlämnade åt vädrets makter. I
bästa fall återstår fem månader av årets golfsäsong.
På andra sidan Svartån hördes slammer och buller
från finvalsverket och jag såg truckar och lastbilar röra sig på gårdsplanen
och blev genast på bättre humör. Synen väckte minnen. 30 år gamla minnen.
I
februari 1980 anställdes jag som lokalredaktör på Correns
Boxholmsredaktion (Storgatan 25 för den minnesgode) och kastades rakt in i den
turbulenta omställning som drabbade den gamla bruksorten när ägaren Iggesund
ville sälja. Finvalsverk, mediumverk, kalldrageri, jordbruk, sågverk och många
hektar skog sökte och fick nya ägare. Martinugnen lades ner och olyckskorparna
kraxade om ortens snara död. Dessbättre blev det inte så utan alla grenar
hittade nya ägare och lever vidare. Jag minns inte hur många gånger fin- och
mediumvalsverken bytt ägare sedan dess men de har överlevt åtskilliga
konjunktursvängningar. Med facit i hand klarade sig Boxholm bra jämfört med
många bruksorter i Mellansverige.
Det var en spännande brytningstid och mina
artiklar hamnade ofta på ettan. Jag tror att åtminstone västra delen av länet
var intresserade av hur det gick för Boxholm. Samtalen med nattredaktören på
kvällen var många och fruktbara. Mellan varven fikade jag och kontoristen
Birgit Nykvist och mumsade på Windsorbröd från fiket.
Det
kan vara värt att notera hur viktig industrin och dess
exportinkomster är för Boxholm, Mjölby, Östergötland och Sverige. Inte så
mycket har förändras på 30 år. Vi kan inte leva på att byta blöjor på varandras
ungar eller skicka mejl till varandra. Eller att skriva bloggar heller, för den
delen.
Kommentarer
Skicka en kommentar