I
journalistiken räcker det numera inte med att
berätta om vad som hänt utan man ska också förutsäga vad som händer. Särskilt
tydligt är detta inom sportjournalistiken men det är inte alltid bollen eller
pucken studsar som experterna säger. Kristallkulan är felslipad.
Inför säsongen 2012 har Real Göteborg storsatsat
och skruvat upp förväntningarna ordentligt. En av grundpelarna i detta bygge är
Pontus Farnerud, en 32-årig Landskronapåg som spelat flera år i Bundesliga.
Denne Farnerud är, kunde vi läsa, en hejare på att plocka upp bollar på den
egna planhalvan och slå en bredsida till en lagkamrat placerad 10-15 meter
högre upp i banan. För detta viktiga arbete har han en lön som vanliga knegare
bara kan drömma om. Konstigt att varken Hamrén eller Lagerbäck plockat med
denne superspelare i landslaget?
Ni
vet hur det börjat för IFK Göteborg. Två raka torsk, noll
poäng. Nu har inte Göteborg fått den välförtjänta kritiken utan domaren Martin
Hansson har fått största uppmärksamheten för en feldömd hands. Trots att
TV-bilderna omöjligen kan visa hur bollen tar på kroppen så är alla medier
överens om att domaren gjort en tabbe. Och ställd inför pressen har han erkänt
sitt misstag och gjort en pudel som annars är förbehållen politiker. Om vi gör
tankexperimentet att det var en Norrköpingsback som råkat ut för en likadan
felbedömning, hur hade det sett ut i tidningarna då? Jag kan garantera att
rubrikerna var mindre och färre, möjligen med undantag för Corren och NT.
Storstadsklubbarna lever sitt liv i massmedia, de mindre klubbarna ett annat.
Eller som en redigerarkollega uttryckte en annan sida av saken för många år
sedan: ”Chefredaktörer andas en tunnare luft”.
Snoka behöver inte be om ursäkt för sin
trepoängare. Det är fortfarande tillåtet att ställa sig i vägen när motståndarna
brassar på i straffområdet.
Eftersom
jag är östgöte gläds jag åt Åtvidaberg och Norrköpings
tabellposition så länge det varar. Men jag har varit med tillräckligt länge för
att veta att de också kan få ett avgörande domarmisstag emot sig. 28 omgångar
återstår.
Den hämningslösa optimismen i tidningarna är ett
annat kapitel. Inför den första VM-kvalmatchen mot Holland var Sportbladet
sanslöst optimistiska och frågan var bara hur många mål Zlatan skulle göra. Att
Holland inte förlorat en tävlingsmatch på Amsterdam Arena på decennier
bekymrade inte de glada gossarna på Bladet. Det är tur att läsarnas minne är
kortare än skribenternas.
Det
sämsta som kan hända inför EM i Ukraina är att Sverige
spelar en träningslandskamp och vinner stort för då är kvällstidningarna framme
och tar ut ett EM-guld i förskott. Minns när Sverige slog Finland i en
betydelselös träningslandskamp med 6-0 eller liknande och sedan åkte till VM i
Italien 1990. 1-2, 1-2, 1-2. Svenska landslag slår bäst ur underläge. Det är
ett axiom.
Hur
är det ställt på hemmaplan med den tidning som jag
jobbat på i många år, Corren? Ja, det fanns en tid när alla Linköpingslag
oavsett idrott vann serien i förskott men den yngre generationen
sportjournalister är mer sansade. Visserligen var ju LHC ett finallag i september
men det var nog F:a Helber & Hemlin som själva hissade upp flaggan i högsta
masten. Och vi vet hur det gick. Där också.
Kommentarer
Skicka en kommentar