Bollar och bokstäver

Journalistmemoarer är en av mig högt prioriterad genre. Därför blev jag glad när Lars Bexbos (Lasse ”Lill-Ucka” Andersson under uppväxtåren) memoarer Händelser längs livsvägen hamnade under mina ögon. Ni som tycker om idrott har säkert sett Lasses byline i Expressen eller GT.

Våra vägar korsades sommaren 1967 på Östgöta-Bladet i Vadstena. Lasse kom dit för att under chefredaktören Hasse Ånells vingar utveckla journalistiken utanför sportens värld. Jag var en nybörjare som efter att ha varit radskrivare ett par år på sporten fick möjlighet till ett sommarvikariat. Lasse var redan då en driven skribent och något av en kändis i Östergötland som bordtennisspelare med landslagsmeriter och lagkamrat med Lennart Odén i MBTK. De hade många hårda duster i det ”världsberömda” ombyggda hönshuset på Bergsätters gård i Motala. Fadern var idrottsprofilen Uno ”Ucka” Andersson i Linköping, därav smeknamnet ”Lill-Ucka.” Efter tiden på ”Bladet” gick Lasse vidare med studier på Journalisthögskolan i Göteborg och jobb på Corren, Dala-Demokraten, Expressens redaktion i Göteborg och GT.

Lasse har skrivit en uppriktig bok om sina 45 år som journalist. Personer som uppträtt ojuste nämns med namn, jodå det finns skitstövlar också bland journalister. Han redovisar också sina tvivel och tillkortakommanden och kämpade tidvis med ett sviktande självförtroende. Han led av flygrädsla under många år vilket försvårade arbetet. Han är ledsen över att så många av hans kolleger gick en för tidig död till mötes genom alltför flitigt umgänge med flaskan. Även vissa spelare i bordtennisens oldboysklasser tog till flaskan för ofta anser han. Förhållandet mellan honom och föräldrarna var inte okomplicerat. Idrotten var familjens enda intresse.

Hans humör var eldfängt. En gång skällde han ut Ulf Adelsohn som ondgjorde sig över domaren efter en match mellan Djurgården och Frölunda i Scandinavium. Den förre moderatledaren blev så paff att han tappade målföret vilket inte var vanligt.

En firad sportjournalist med rader av nyheter och intressanta reportage. Lasse har bevakat OS, fotbolls-VM, Europacuper, hockey-VM och han har träffat nästan alla sportvärdens stora i slutet av förra seklet. Wayne Gretzky, Torbjörn Nilsson, Glenn Hysén, Ralf Edström, Ogimura, Laban Arnesson, Franz Beckenbauer, Johan Cruyff, Svennis Eriksson, Tony Richardsson m fl. Inte alla har varit goa gubbar som Glenn och Tobbe.

Som pensionär har han funderat över det personliga förhållandet mellan honom och alla kända idrottsprofiler. ”Då funderade jag aldrig över varför vissa spelare och ledare var trevliga, ställde upp på intervjuer och berättade saker för just mig. Gillade de mig som person eller som journalisten Bexbo som (oftast) skrev positiva artiklar om dem i tidningen? Intressant fråga att dra ett varv i hjärnan på ålderns höst.”

Ett sådant arbetstempo med många resor och obekväma arbetstider kräver sitt offer. Lasse gick in i väggen med diagnosen utmattningsdepression och sjukskrevs ett par månader 1986. Han kallar förhållandet mellan reporter och chefer för honungsfällan. ”Men honungsfällan är farlig. Där smakar allting sött och gott tills du upptäcker att du fastnat i smeten, arbetsgivarens garn. Jag anpassade mig som jag gjorde under uppväxten, eftersom jag inte skaffat mig tillräcklig insikt om hur jag fungerade.”

Den som förutom sport också gillar Göteborg och Göteborgare kan se fram emot några givande timmar med Händelser längs livsvägen. Lasse Bexbo har fler strängar än idrotten på sin lyra.

Lasse bor numera som pensionär på Österlen. Han säger att hans idrottsintresse har minskat med åren. Förutom golfen då förstås.