Fortsätt till huvudinnehåll

Här blir man spelsugen



Ettans utslag.

Askersunds GK är en av de intressantaste klubbarna inom rimligt bilavstånd. Sedan Dormys ägare tog över har bana och klubbhus genomgått en markant uppfräschning och den som inte blir spelsugen när han står på terrassen och ser första nio till höger och sista nio till vänster bör ställa undan klubborna för gott. I omgivningen döljer sig ett stycke svensk industrihistoria.

Banan är något så ovanligt som en sea-sidevariant i inlandet. Flera av hålen har direktkontakt med sjön Alsen. På första nio finns en dubbelgreen som tjänstgör åt två hål och vid femtonde hålet ligger ett allmänt bad. Till vänster om första hålets fairway finns ett antal röda strandvillor där ägarna förtöjer sina båtar tätt intill. Ett riktigt sommarparadis.

Från den stora terrassen kan du följa utslaget på ettan samt puttarna på nians och artonde green. Ingenting för dem med puttfrossa.

Klubben har en intressant historia. Åmmeberg har i över 100 år varit centrum för gruvbrytningen i Zinkgruvan med anrikningsverk och utskeppningshamn. Banan är byggd på avfallssanden från anrikningsverket.

Det var någon gång på 1980-talet (minns inte exakta året) som man började fundera över ett nytt användningsområde för området. Golfbana, javisst. Naturvårdsverket och Svenska Golfförbundet bidrog med pengar och särskilt en bankonsulent på förbundet, bosatt i Örebro, engagerade sig i projektet. Men inledningsvis fick man problem. Gräset ville inte etablera sig på vissa områden på grund av det ovanliga underlaget. Tidningen Svensk Golf beskrev banprojektet som ett intressant experiment som till slut blev lyckat. Golfbanebyggen är en gren för tålmodiga.


2010 inträffade en epokgörande förändring i golfklubben. Klubbens första pro Lars Johansson och hans assistent Mats Hedlund, som byggt upp fackkedjan Dormy, gick in som ägare. Johansson och Hedlund sköt till fem miljoner kr, övertog lånen, säkrade kapitalinsatserna och konverterade till spelrätter. Beslutet var till 20 procent affärsmässigt och 80 procent känslomässigt berättade de för Svensk Golf.

Det affärsmässiga låg i att de byggt fina semesterbostäder i klubbens absoluta närhet och marknadsvärdet på dessa skulle öka om också golfanläggningen fick ett kvalitetsmässigt lyft.

Att döma av banans skick och klubbhusets interiör har företagarduon lyckats.

Åmmeberg är en intressant ort och ett stycke svensk industrihistoria. Vi går tillbaka ända till 1857 när herrgården köptes av det belgiska gruvbolaget la Vieille Montagne. Det blev inledningen till zinkbrytning och förädling och intensiv byggenskap. Stora utfyllnadsarbeten utfördes och representativa byggnader i tegel och korsvirke uppfördes.

Åmmeberg fungerade som hamn till gruvan i Zinkgruven. Hit kom tåg lastade med zinkmalm med Åmmebergs järnväg. Innan malmen lastades på pråmar skedde förädling och anrikning. Sedan 1974 fraktar lastbilar malmen till Otterbäcken vid Vänern för vidare transport västerut. I Åmmeberg hade gruvdirektören och övriga chefer sina kontor. Gruvan har andra ägare idag.

Många intressanta gamla byggnader finns här. Badhuset fungerar som affär och barnhemmet inrymmer lägenheter. Till bruksmiljön hör också kägelbana, lokstall och ett elegant vattentorn placerat på en klippa i en kanal. Jag minns att jag funderade över vattentornet första gången jag spelade banan men glömde bort att fråga efter avslutad rond.

Fram till 1910 fanns också en katolsk kyrka. Kyrksilvret flyttades då till församlingen i Gävle. En romersk-katolsk begravningsplats är anlagd på en udde i sjön Åmmelången. Det är inte många golfbanor som har en så spännande, historisk omgivning.


Till sist avrundar jag med en rar liten historia. Sommaren 1995 gjorde jag och fotografen Björn Lindahl en artikelserie om sevärdheter i norra Vättern. Vi hyrde en Albin 25 i Motala och styrde ut på böljan den blå. Eftersom jag var skipper bestämde vi oss för ett strandhugg på Askersunds GK som är en av få seasidebanor i inlandet. Vi närmade oss en kvartett medelålders personer och frågade om vi fick ta en bild.

”Det går bra men vilken tidning kommer ni ifrån. Det är väl ingen socialisttidning?” svarade en dam med tydlig Öre-bro-dia-lekt.

”Nej då, Östgöta Correspondenten är en gedigen borgerlig tidning och Östergötlands största” svarade jag. ”Ja, då går det bra.”

Björn (icke golfare) skrattade gott men avstod från kommentarer. Och tur var väl det.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.