Storviltjakt i Dalaskogarna

Sommaren är de flestas favoritårstid. Golf och grogg och grill på altanen. Men det finns också något som heter flugor, små feta självbelåtna äckel som surrar mot närmaste ruta. Min korta backhand har firat triumfer och styrkeförhållandet har varit jämnt tidigare somrar.

Men i år har något hänt. Den gamla flugsmällaren har försvunnit och en ny mindre har införskaffats. Resultatet är att styrkeförhållandet vägt över till flugornas förmån. Min swing utvecklar inte tillräckligt kraft och precision för att krossa de små äcklen utan de blir på sin höjd skadade.

Satte mig och analyserade redskapet och kom fram till följande: skaftet är tio centimeter för kort och träffytan 30 procent för liten. Det är väl bara att ta i lite mer, resonerar läsaren. Nej, så enkelt är det inte. En svepande forehand resulterar i vinddrag och det är tillräckligt för flugan att hinna undan. Min snärtiga backhand behöver ett längre vapen. Det är som att slå ut på en par femma med en 25 cm för kort driver.

Är det någon som kan tipsa om en smälla som är cirka 35 cm lång är jag tacksam annars får jag ta till ett grovkalibrigt vapen.

Som den lindrigt nyktra radiohandlare i Borlänge jag träffade på 1970-talet. ”Har du märkt vad få flugor jag har här på sommarstället” frågade han. ”Och här ska du få se varför”. Han plockade fram ett luftgevär och placerade ett knallpulver i loppet och demonstrerade på en stackars fluga som landat i diskhon. En mynningskvast slog ut med en ljudlig knall och diskhon fungerade som en förstärkar.Flugan satt still. ”Dom dör inte direkt men dom blir bedövade förklarade han och tryckte till med tummen och så var den Dalaflugan förpassad till de sälla jaktmarkerna.

Så förflöt kvällen. Jag drack kaffe och radiohandlarn drack bamsegroggar. Med jämna mellanrum laddade han bössan och avlivade fler flugor. Det var en stilla sensommarkväll men när solen dalade bakom talltopparna retirerade jag till hotell Brage. Det sista jag hörde innan jag satte mig i bilen var ett nytt brak. Fullträff i diskhon, jaha.

Men till såna höjder ska väl inte kriget på Krukan eskalera?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Nepotism var ordet sa Bill

Nepotism var ordet sa Bill. Nepotism var ordet sa Bull. Ni känner alla igen Gösta Knutssons kommenterande katter i Pelle Svanlös. För nepotism är vad det handlar om när utbildningsförvaltningens chef Ingela Appelsved ger jobb och kontrakt åt sin 24-årige son. Hon tycks ha förväxlat sin roll som mor och förvaltningschef. När hon intervjuas i Corren och säger ”att då får han väl chansen då” låter det som detta vore ett beslut fattat efter familjeråd kring köksbordet där hemma. Men Ingela Appelsved är faktiskt chef för en förvaltning med en budget på 138 miljoner kronor (12,6 procent av kommunens totala budget) och då måste skattebetalarna förvänta sig bättre omdöme. Radio Östergötland intervjuade igår utbildningsnämndens ordförande Christina Knutsson © som kom till Appelsveds försvar. Det var inget övertygande sådant. Christina anser att handläggningen varit transparent och ordentlig. Transparent? Ja, det är knappast kommunen som åstadkommit denna transparens eftersom varken ...

Läs mer

Mera kulor i klubbkassan

P å söndag spelar Mjölby Hockey en viktig kvalmatch mot Kalmar på hemmaplan. Hallen har under sina 30 år haft flera olika namn men heter numera Toyota Material Handling Arena, döpt efter ortens största tillverkningsföretag När började små och stora idrottsföreningar sälja ut namnen på sina anläggningar? Någon som minns när Idrottsparkar och - vallar fick mer eller mindre svårbegripliga namn hämtade från skiftande branscher? Idrottsparken i Norrköping heter numera Östgötaporten men det är bara C Mores kommentatorer som säger så. 80 procent av surbullarna säger Parken eller Nya Parken. Den stora hockeyarenan har redan hunnit byta namn en gång och heter Saab Arena. Vi får se när det är dags för namnbyte igen. På sätt och vis är det två olika världar som möts. När Östgötaporten och IFK höll gemensam presskonferens för att presentera namnbytet fick fastighetsbolagets marknadschef bokstavera namnet för journalisterna. Toyota Material Handling Arena går att identif...

Läs mer

En gravsten i Vadstena

I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

Läs mer

Med Jacob vid tangentbordet

Leta i den här bloggen