Fortsätt till huvudinnehåll

Storviltjakt i Dalaskogarna





Sommaren är de flestas favoritårstid. Golf och grogg och grill på altanen. Men det finns också något som heter flugor, små feta självbelåtna äckel som surrar mot närmaste ruta. Min korta backhand har firat triumfer och styrkeförhållandet har varit jämnt tidigare somrar.

Men i år har något hänt. Den gamla flugsmällaren har försvunnit och en ny mindre har införskaffats. Resultatet är att styrkeförhållandet vägt över till flugornas förmån. Min swing utvecklar inte tillräckligt kraft och precision för att krossa de små äcklen utan de blir på sin höjd skadade.

Satte mig och analyserade redskapet och kom fram till följande: skaftet är tio centimeter för kort och träffytan 30 procent för liten. Det är väl bara att ta i lite mer, resonerar läsaren. Nej, så enkelt är det inte. En svepande forehand resulterar i vinddrag och det är tillräckligt för flugan att hinna undan. Min snärtiga backhand behöver ett längre vapen. Det är som att slå ut på en par femma med en 25 cm för kort driver.

Är det någon som kan tipsa om en smälla som är cirka 35 cm lång är jag tacksam annars får jag ta till ett grovkalibrigt vapen.

Som den lindrigt nyktra radiohandlare i Borlänge jag träffade på 1970-talet. ”Har du märkt vad få flugor jag har här på sommarstället” frågade han. ”Och här ska du få se varför”. Han plockade fram ett luftgevär och placerade ett knallpulver i loppet och demonstrerade på en stackars fluga som landat i diskhon. En mynningskvast slog ut med en ljudlig knall  och diskhon fungerade som en förstärkar.Flugan satt still. ”Dom dör inte direkt men dom blir bedövade förklarade han och tryckte till med tummen och så var den Dalaflugan förpassad till de sälla jaktmarkerna. 

Så förflöt kvällen. Jag drack kaffe och radiohandlarn drack bamsegroggar. Med jämna mellanrum laddade han bössan och avlivade fler flugor. Det var en stilla sensommarkväll men när solen dalade bakom talltopparna retirerade jag till hotell Brage. Det sista jag hörde innan jag satte mig i bilen var ett nytt brak. Fullträff i diskhon, jaha.

Men till såna höjder ska väl inte kriget på Krukan eskalera?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

340 år med släkten Ehrenkrona

Norra gaveln av Hulterstad. Hulterstads takstolar fullkomligt bågnar av Ehrenkronska släkttraditioner. Sammanlagt 340 år har 13 generationer styrt på gården och den nuvarande ägaren Carl-Erik Ehrenkrona (f-49) är den sjunde generationen i obruten följd. Den har aldrig varit ute till försäljning på den fria marknaden utan vandrat vidare genom arv och släktförbindelser. En feodal tradition utan motstycke i Mjölbytrakten. På övre våningen av Hulterstad hänger porträtt på samtliga ägare med hustrur från generalen Jakob Burensköld till och med överstelöjtnanten Carl Erik Hjalmar Ehrenkrona. Andra kända adelssläkter i annalerna är Gyldenklou, Burensköld och von Schwerin. Den förste Ehrenkrona som bodde på Hulterstad var hovstallmästare Erik Philip Gammal Ehrenkrona. Han tillträdde 1781. Han var brorson till riksrådet Karl Gustaf Gammal Ehrenkrona som var gift med Ulrika von Schwerin. Hulterstad ligger några kilometer söder om Mjölby i Svartåns dalgång mellan ån och ...

En gravsten i Vadstena

  I alla officiella handlingar stavas namnet Kroeger men på gravstenen stavas det Kreuger. En oansenlig gravsten på Vadstena kyrkogård. Märkt av tidens tand och utan utsmyckningar. Här vilar stoftet av en man vars livsöde måste vara ett av det förra seklets märkligaste. Vadstenabon Bengt-Arne Gustavsson har skrivit en intressant bok om mannen som tillbringade 57 av sitt 92 år långa liv på olika institutioner varav de sista 27 på Birgittas sjukhus. Johannes Kroeger var den siste i Sverige att dömas till döden för mord 1918. Sommaren 1972 träffade jag honom tillsammans med Ulf Holmertz för Östgöta-Bladets räkning. Det var ingen journalistisk bragd utan följden av att Aftonbladets radarpar Ebba von Essen och Kai Rehn gjorde ett mittuppslag på honom. Kroeger var 90 år gammal och yttrade inte ett ord. Hans specielle vårdare, Borrud tror jag hans namn var, berättade att de tillbringade dagarna mest med att spela schack. Mellan dem rådde ett grundmurat förtroende...

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindsk...