Golfen
är lika populär som den var i slutet av 1980-talet då det byggdes nya banor på
löpande band. Anledningen är naturligtvis Henrik Stensons vinst i British Open
och framförallt sättet han vann på. Även idrottsintresserade utöver kretsen av
inbitna golfare rycks med. Förbundet gnuggar händerna och hoppas på en rusning
till golfbanorna av unga bolltalanger.
I nästa månad börjar OS och givetvis är Stenson en
av favoriterna på herrsidan. Anna Nordqvist, tvåa i US Open för någon vecka
sedan, har goda vinstchanser i damklassen. Men vilken status har golfen i OS?
Tobias
Bergman tar upp frågan i senaste numret av Svensk Golf.
Han är chefredaktör på tidningen och har alltid intressanta synpunkter. Han
konstaterar att alla spelare inte har en positiv inställning till OS-golfen.
Han åt middag häromveckan med en av våra största
spelare genom tiderna – anonym förstås – och lagom till desserten kom samtalet
att handla om OS.
”Det
finns tio tävlingar jag hellre skulle vinna, sa spelaren
plötsligt. Jag lägger den på samma nivå som PGA-mästerskapen på Wentworth. Det
verkar vara mycket viktigare för er andra runt spelet. För oss spelare är inte
OS stort”.
Därmed kommer diffust motiverade avhopp från
stjärnor som Jason Day, Rory McIllroy, Adam Scott, Shane Lowry och Louis
Oosthuizen i en annan dager, konstaterar Bergman. Prispengar, historik,
rankingpoäng och kvalitet på startfältet väger tyngre.
Ikonen
Göran Zachrisson behandlar ämnet i samma tidning. Även
han har vissa tvivel på turneringens status. När golf och OS började diskuteras
på allvar för några år sedan skedde det på initiativ från den internationella
olympiska kommittén. IOK var ute efter Tiger Woods, vid den tidpunkten världens
mest omtalade idrottsman. Internationella kommittén var road av den
uppmärksamhet Tiger kunde skapa vilket skulle öka intäkterna från tv-bolagen. Olympisk
idrott är big business. Men Tiger är ute ur bilden nu och lär knappast komma
tillbaka till gammal god form. Alla epoker har ett slut.
Stensons vinst i BO var naturligtvis mycket
glädjande och jag hade svårt att sitta still under de avslutande hålen. Men den
hade en liten negativ effekt på det lokala planet. Det var väl inte många som noterade
att Landeryd vann lag-SM på Barsebäck samma helg. Correns nyhetsartikel var
tunn och missade den journalistiska poängen att Mjölbysonen Gustav Adell vunnit
två lag-SM med två olika Linköpingsklubbar inom loppet av några år. Bad timing?
Kommentarer
Skicka en kommentar