Visst var det bättre förr. Med bensinmackar i varje kvarter och bilförsäljare med starka vrister. De här beskrivningarna är några decennier gamla men ni som är tillräckligt gamla känner igen gubbarna.
Vi börjar med mackhängaren som hade sin storhetstid på 60- och 70-talen då mackarna luktade smörjolja och däck och inte bränd korv. Mackhängaren var en person som tillbringade fritiden – oftast söndagseftermiddagarna - på bensinmacken. En man i yngre medelåldern vars värld kretsar kring bilar. Stora bilar, små bilar, bilar med flak och bilar utan flak. Hans arbetsplats var antingen en annan mack, en bilverkstad eller bakom ratten på en lastbil. Han bodde hemma hos mamma där han hade fullständig markservice.
Det hände att han dukade upp eftermiddagskaffet på glassboxens lock och lyssnade på radions Sportextra tillsammans med kassabiträdet. Båda tyckte att det är för lite motorsport i TV. ”Man borde ringa till sporten och klaga”, sa han lite uppgivet och tryckte i sig en kanelbulle till. Kvinnliga bilägare konverserade han artigt, frågade om hästkrafter och överliggande kamaxlar, utdelade omdömen om det aktuella märket och avslutade inte sällan med ett skambud. Bilägaren vacklade förvirrad ut och glömde köpa Expressen och Aftonbladet. Om det fanns porrtidningar hände det att han tillbringade någon halvtimme i det hörnet under tystnad.
Mackhängaren har med åren fått svårare med sitt habitat eftersom allt fler fullservicemackar läggs ner och ersätts av automatstationer. I min hemstad finns bara en bemannad mack men desto fler automatstationer.
 |
| Jag skriver som kvällstidningarna. Den här bilfirman har inget samband med texten. |
Mackhängaren har en något äldre kusin, en bilhallshängare. Denne är en något mer seglivad typ och lördagsförmiddagen är hans stund på jorden. Han pratar initierat med försäljaren om hästkrafter, årsmodeller, kardanupphängning och topplockspackningar. Han är väl påläst inför varje ny årsmodell Volvo släpper. Försäljaren gäspar trött, blir allt fåordigare och har slutat bjuda på automatkaffe. Hallhängaren drar sig inte för att lägga sig i samtalet om en seriös kund vågar sig in. Själv byter han bil vart tionde år. Hans drömyrke är bilförsäljarens.
Försäljaren är klädd i rutig blazer med sprund och slipsknuten är oklanderlig. Hans största bekymmer är att kunden har orealistiska förväntningar på inbytespriset. Han ställer sig och sparkar lite lätt på däcken och frågar ”vad har du tänkt dig för den här rosthäcken då?” och dasslocket vippar för varje spark. Hans kroppshållning är lätt avslappad och tonläget måttligt entusiastiskt. Om affären underlättas av sparkarna mot däcken vet jag inte men vår hjälte får åtminstone starka vrister. Branschen drog till sig ganska udda personligheter och Begagnade Berras Bil AB var inte sällan en man med kontoret på fickan och summarisk bokföring.
Men umgänget mellan bilförsäljare och kunder har förändrats på senare år. En bekant bilsäljare berättar att bilhallshängaren är på utgående. Dagens kunder har skaffat sig en överblick över sortimentet via nätet och är klar över vad han/hon vill ha och hur köpet ska finansieras. Handlar det om inköp av ny bil är kunden inte sällan mer påläst än försäljaren. Något långvarigt ackorderande om inbytespris och taskiga däck förekommer sällan. Ingen har tid och ork med sådant.
Också verkstadsbesöken är annorlunda. Förr hände det att man fick konversera med mekanikerns röv medan hans överkropp befann sig i motorrummet. Idag träffar man artiga kundmottagare som informerar i detalj vad som ska göras och hör av sig om de hittar något större fel. Men fakturan är lika stor som förr.
Jag ändrar mig. Det var inte bättre förr. Men roligare.
Kommentarer
Skicka en kommentar