Fortsätt till huvudinnehåll

Visst var det bättre förr - eller inte



Visst var det bättre förr. Med bensinmackar i varje kvarter och bilförsäljare med starka vrister. De här beskrivningarna är några decennier gamla men ni som är tillräckligt gamla känner igen gubbarna.

Vi börjar med mackhängaren som hade sin storhetstid på 60- och 70-talen då mackarna luktade smörjolja och däck och inte bränd korv. Mackhängaren var en person som tillbringade fritiden – oftast söndagseftermiddagarna - på bensinmacken. En man i yngre medelåldern vars värld kretsar kring bilar. Stora bilar, små bilar, bilar med flak och bilar utan flak. Hans arbetsplats var antingen en annan mack, en bilverkstad eller bakom ratten på en lastbil.  Han bodde hemma hos mamma där han hade fullständig markservice.

Det hände att han dukade upp eftermiddagskaffet på glassboxens lock och lyssnade på radions Sportextra tillsammans med kassabiträdet. Båda tyckte att det är för lite motorsport i TV. ”Man borde ringa till sporten och klaga”, sa han lite uppgivet och tryckte i sig en kanelbulle till. Kvinnliga bilägare konverserade han artigt, frågade om hästkrafter och överliggande kamaxlar, utdelade omdömen om det aktuella märket och avslutade inte sällan med ett skambud. Bilägaren vacklade förvirrad ut och glömde köpa Expressen och Aftonbladet. Om det fanns porrtidningar hände det att han tillbringade någon halvtimme i det hörnet under tystnad.

Mackhängaren har med åren fått svårare med sitt habitat eftersom allt fler fullservicemackar läggs ner och ersätts av automatstationer. I min hemstad finns bara en bemannad mack men desto fler automatstationer.
 
Jag skriver som kvällstidningarna. Den här bilfirman har inget samband med texten.

Mackhängaren har en något äldre kusin, en bilhallshängare. Denne är en något mer seglivad typ och lördagsförmiddagen är hans stund på jorden. Han pratar initierat med försäljaren om hästkrafter, årsmodeller, kardanupphängning och topplockspackningar. Han är väl påläst inför varje ny årsmodell Volvo släpper. Försäljaren gäspar trött, blir allt fåordigare och har slutat bjuda på automatkaffe. Hallhängaren drar sig inte för att lägga sig i samtalet om en seriös kund vågar sig in. Själv byter han bil vart tionde år. Hans drömyrke är bilförsäljarens.

Försäljaren är klädd i rutig blazer med sprund och slipsknuten är oklanderlig. Hans största bekymmer är att kunden har orealistiska förväntningar på inbytespriset. Han ställer sig och sparkar lite lätt på däcken och frågar ”vad har du tänkt dig för den här rosthäcken då?” och dasslocket vippar för varje spark. Hans kroppshållning är lätt avslappad och tonläget måttligt entusiastiskt. Om affären underlättas av sparkarna mot däcken vet jag inte men vår hjälte får åtminstone starka vrister. Branschen drog till sig ganska udda personligheter och Begagnade Berras Bil AB var inte sällan en man med kontoret på fickan och summarisk bokföring.

Men umgänget mellan bilförsäljare och kunder har förändrats på senare år. En bekant bilsäljare berättar att bilhallshängaren är på utgående. Dagens kunder har skaffat sig en överblick över sortimentet via nätet och är klar över vad han/hon vill ha och hur köpet ska finansieras. Handlar det om inköp av ny bil är kunden inte sällan mer påläst än försäljaren. Något långvarigt ackorderande om inbytespris och taskiga däck förekommer sällan. Ingen har tid och ork med sådant.

Också verkstadsbesöken är annorlunda. Förr hände det att man fick konversera med mekanikerns röv medan hans överkropp befann sig i motorrummet. Idag träffar man artiga kundmottagare som informerar i detalj vad som ska göras och hör av sig om de hittar något större fel. Men fakturan är lika stor som förr.

Jag ändrar mig. Det var inte bättre förr. Men roligare.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.