Fortsätt till huvudinnehåll

De fattiga och de rika


Minns ni TV-serien De fattiga och de rika? Parallellen kan tyckas långsökt men jag kom att tänka på den när jag läste onsdagens Corren. Först en lång artikel om Lalandias miljardinvestering i Motala och Varamovikens södra del. Sedan vänder jag blad och läser om hur en skejtpark tagit sju år från ax till limpa i Kinda. Tänkvärda kontraster.

Det var i oktober 2011 som planerna på en skejtpark sköt fart. Dåvarande kultur- och fritidsnämnden gav förvaltningen i uppdrag att utreda kostnad och placeringsmöjligheter av skateboardramper i Kinda. Och idag sju år senare är man beredd att sätta spaden i jorden. Beräknad byggtid är två månader och byggkostnad 1,9 miljoner kr.

Eller ska vi byta ut fattiga och rika mot stor och liten? Jag tycker exemplet ovan är en talande illustration till att de små Östgötakommunerna (under 10 000 invånare) seglar i bakvatten. Det saknas pengar till större investeringar och det går alldeles för långsamt. De unga och otåliga flyttar till större städer (läs Linköping) där nya projekt staplas på hög.

Boxholm är ett annat exempel. 2004 började planeringen för ett nytt villaområde med plats för 30 tomter vid Timmerö med utsikt över Svartån. 2011 stod området klart men byggruschen uteblev. Nu är det viss aktivitet där men det har tagit sju år. Hur länge har bostadsprojektet i Hästholmens hamn diskuterats och ännu har inga grävskopor rullat ut på kajen för att riva silon.

Kommunalråden och lokalpatrioter på respektive orter protesterar förstås mot denna verklighetsbeskrivning men fakta talar emot dem. Urbaniseringen (när unga och arbetsföra flyttar till större städer) går inte att bromsa. Inte ens marknadsföringstugget om vacker natur, gröna skogar och fiskrika sjöar förmår vända utvecklingen. Den som någon gång passerat med flyg över vårt land kan konstatera att så ser det ut i de flesta svenska kommuner.

Min slutsats är att små kommuner förr eller senare måste slå sig samman med en större granne. De riktigt små kommunerna klarar inte att upprätta den samhällsservice som moderna människor kräver. Den kommersiella servicen har man redan tappat.

Filmatiseringen av Irwin Shaws bästsäljande roman från 1970, De fattiga och de rika blev en otroligt framgångsrik miniserie som vann fyra Emmys och hade de näst högsta tittarsiffrorna under 1976.
Serien, som hade premiär 1976, porträtterar den invandrade familjen Jordaches liv. Den fokuserar på förhållandet mellan de två viljestarka bröderna Rudy (Peter Strauss) och Tom (Nick Nolte) när deras liv tar olika vägar, vilket leder den ena till stor rikedom och makt medan den andra hamnar på ruinens brant. De är båda drivna av ambition, girighet, uppror, kärlek och lust när de möter en rad olika och minnesvärda karaktärer på sin väg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

De okända miljardärerna på slätten

Bakom denna oansenliga fasad döljer sig ett av länets med välmående bolag.   Cloetta, Biltema och Saab är välkända i Östergötland. Men kännedomen om Runsvengruppen i Skänninge som äger varuhuskedjan ÖoB är mindre. Trots att koncernen är en veritabel pengamaskin för sina ägare. ÖoB säljer livsmedel, husgeråd, verktyg, penslar och trädgårdsredskap för nästan fyra miljarder kr per år. Den butik som inom kort öppnas i Linköping blir den hundrade i ordningen. Runsvengruppen och Biltema har två saker gemensamt. De är inte börsnoterade och håller en låg profil gentemot massmedia. Biltema fyller 50 i år och jubileumsartikeln i Corren skrevs utan att Sten-Åke Lindholm uttalade sig överhuvudtaget. Även Runsvens ägare håller distansen till medierna. Delvis beroende på en 30 år gammal historia när polisen gjorde en gryningsräd mot bolagets huvudkontor och beslagtog bokföringshandlingar för att företaget var misstänkt för varusmuggling. Påslakan hade deklarerats som vindskydd

"Bitterhet är inte min grej"

  J ohan Birath lämnar politiken definitivt den 1 mars. På lördagen avsade han sig samtliga uppdrag för socialdemokraterna. Johan har haft ledande uppdrag för sitt parti i många år och bland människor i och utanför Boxholm sågs han som Britt-Marie Johanssons självklara efterträdare, men en medlemsomröstning i partiet röstade fram Claes Sjökvist, kultursekreterare i Tranås, som partiets främsta företrädare. Valresultate t ställde all planering på ända och fick till följd av Britt-Marie Johansson sköt upp sin planerade pensionering i somras. Men nu har alltså Johan nått vägs ände åtminstone vad partipolitiken beträffar. Johan Birath har en spännande bakgrund. Började som valsverksarbetare, vidareutbildade sig till lärare och forskare. Han har skrivit såväl skönlitterära verk som flammande protestartiklar mot ysteriets nedläggning och är flitigt anlitad som föredragshållare i historia. De östgötska bibliotek, församlingshem och bygdegårdar, som inte haft besök av Johan, är lätt rä

"Åk till Linköping - skit i Mjölby"

                                                                             Användbar till mycket. K ommunal marknadsföring är inte lätt särskilt inte som orten ifråga inte har något att visa upp. Ett av de mer udda inslagen i min journalisttillvaro i Mjölby var kampanjen ”Åk till Linköping – skit i Mjölby”. Och den historien från 1982 är värd att berätta. En av de anställda på fritidskontoret ansåg att Mjölby hamnat i bakvatten när det gällde jakten på turister i konkurrens med övriga kommuner i västra länsdelen. Hans tankegång var inte originell men klarsynt. Ett stort antal resenärer passerade genom kommunen på E 4 och denna mäktiga potential utnyttjades inte. Vi måste hitta ett sätt att få åtminstone tio procent av de förbipasserande att stanna till. Vilka är de mest grundläggande behoven hos förare och passagerare? Jo, alla blir nödiga förr eller senare. Särskilt om man färdats 35 mil.   Ett utedass med vidhängande informationstavlor byggdes i Väderstad. Sagt och gjort.